Jag heter Calle Bengtsson. För några år sedan fick jag diagnosen prostatacancer och behövde hjälp av sjukvården. Jag vet att det kan vara svårt att behöva vänta. Men att vänta på att vänta är ännu värre.
Ett besked om att man har en cancer medför en psykisk belastning. Det innebär ofta att olika processer startar som var för sig kan ge upphov till psykisk press. Det blir aktuellt med olika undersökningar, kanske operation, kanske strålbehandling. Denna psykiska press gäller även om man, som jag, råkar vara doktor.
Hur upplevde patienten/doktorn, i detta fall jag själv, processen? Jag får först veta att PSA-värdet är för högt, med all sannolikhet tydande på prostatacancer. Det skrivs en remiss. Jag väntar på att få en kallelse från urologkliniken. Kallelsen dröjer. Jag vill inte vara »besvärlig«, men det dröjer så länge att jag så småningom själv tar kontakt med urologkliniken och får tid för undersökning. Det tas biopsi och diagnosen bekräftas.

Vad var jobbigast?
Vad upplevde jag som »jobbigast« under den tiden? Det var inte diagnosen som sådan. Det var väntan på att något skulle hända. Det var väntan på att vänta. När jag väl fick en tid på urologmottagningen kände jag mig lugn och trygg inombords, men dagarna dessförinnan tyckte jag var hemska. Att vänta ytterligare en tid på själva besöket kändes inte så svårt, när datum väl var bestämt.
När jag väl träffat min doktor väntade en skintigrafi. Fanns det tecken på skelettmetastasering? En ny remiss skrevs. Ny väntan på att få en tid. Åter dagar som skapade stor oro i själen men som samtidigt kändes tomma. När jag väl fick tid för undersökning kändes det mycket bättre, trots att det blev en ganska lång, ny väntan på att undersökningen skulle utföras.

Inte pressande vänta på operation
Efter skintigrafin fick jag snabbt besked från min urolog om resultatet från undersökningen, och det blev jag väldigt glad för. Samtidigt fick jag tid för operation. Det kom att dröja mer än tre månader efter det att det höga PSA-värdet uppdagats till dess operationsdatum var bestämt – en lång tid. Även väntetiden före operation var ganska lång, men det var inte någon pressande väntan. Jag visste när det skulle ske. Jag kunde koncentrera mig på att vänta på operationen och slapp att uppleva den själsliga tomhet som man känner när väntan är obestämd.
Utan tvivel upplevde jag perioderna med »väntan på att få börja att vänta« som de psykiskt mest belastande mellan tidpunkten för misstänkt diagnos och tidpunkten för operation.