Svensk sjukvård lider idag av svårtillgänglighet och köbildning.
Den slutna vården på sjukhus belastas av en tung rutinsjukvård med en åldrande befolkning. Till detta kommer krävande omorganisationer samtidigt som datoriseringsarbete och en ökande administration tar alltmer tid. Dessutom bedrivs forsknings- och utvecklingsarbete i en ökad utsträckning. Allt detta sammantaget ger mindre tid för patientvård. Problemet är uppenbart, och ropet på nationell vårdgaranti blir en naturlig konsekvens.
Ökat tryck
Den öppna vården har även den bekymmer med en ökad efterfrågan och ett ökande tryck från patienter. Distriktsvården är den naturliga hemvisten för behandling av alla åkommor som inte omhändertas på en högre vårdnivå. Distriktsläkarna är oftast allmänläkare. Detta är en relativt ny specialitet, som har byggts ut i en så snabb takt att läkarna många gånger inte hunnit eller haft tillfälle att skaffa sig en fördjupad utbildning. Många är därmed de åkommor som föranleder en remiss till den redan överbelastade slutenvården. Ökad väntetid blir följden. Klyftan är uppenbar.
Specialistmottagningar i öppen vård
I skiktet mellan den öppna och den slutna vården har det på sina håll inrättats specialistmottagningar i öppen vård. Dessa mottagningar fungerar eller är tänkta att fungera som en instans mellan den öppna distriktsvården och den slutna sjukhusvården.
Hit kan allmänläkarna remittera fall för bedömning och konsultation på ett enkelt och obyråkratiskt sätt. Specialisterna är kunniga inom sitt område och väl förtrogna med gällande behandlingsrutin. Därmed kan dessa specialister lätt slussa vidare de patienter som kräver åtgärd på en högre vårdnivå, själva åtgärda det som passar eller sända svar till remitterande läkare med förslag till åtgärd. Med instruktiva svar blir denna dialog efter hand en form av indirekt efterutbildning.
Förslag
Svensk läkarkår går mot en ökad pensionering och 40-talisterna är många. Åtskilliga av dessa läkare är specialister. Den stora mängd kunskap och erfarenhet som finns lagrad hos dessa riskerar att helt försvinna från patientvården. Denna kapacitet bör tas till vara!
Förslaget är därför: Erbjud de läkare som står inför en nedtrappning och slutet av sin läkargärning att fortsätta som konsulter på specialistmottagningar.
Specialistläkarmottagningar finns redan idag, såväl i läkarhus som i offentligt upphandlad regi. Om ekonomiska resurser ska satsas så kan en samordnad utbyggnad av specialistmottagningar utanför sjukhusen bli en förmedlande länk mellan den slutna och den öppna vården. Den kommer även att ge ett effektivt tillskott av specialistvård med minimal byråkrati, hög kvalitet och hög patientgenomströmning till en mycket rimlig kostnad.
Vågar de ansvariga sjukvårdshuvudmännen se denna möjlighet?
