I Läkartidningen 35/2005 fanns två utmärkta artiklar om kikhosta och kikhostevaccinationen i Sverige av Rose-Marie Carlsson och medarbetare [1, 2].
Vaccinet hade blivit ineffektivt
Men i ingen av dem nämns något om orsaken till att man i Sverige gjorde ett 17 år långt uppehåll med kikhostevaccinationen från 1979, nämligen att det svensktillverkade helcellsvaccinet mot kikhosta hade blivit ineffektivt från slutet av 1960-talet [3]. Detta ledde till att antalet fall av kikhosta ökade från början av 1970-talet [4].
Redan då hade kikhosta, för att citera Rose-Marie Carlsson och medarbetare, blivit »en realitet för … småbarnsföräldrar och sjukvården«. Vi lärde oss också då att även vuxna och äldre barn kunde insjukna i andragångskikhosta.
Att immuniteten efter genomgången kikhosta inte är livslång eller ens långvarig påpekas också i den första artikeln av Rose-Marie Carlsson och medarbetare [1].
Referenser
1. Carlsson RM, Gothefors L, Lindberg A. Kikhosta livshotande för de minsta barnen. Frikostig profylax och smittspårning minskar riskerna. Läkartidningen 2005;102:2390-2.
2. Carlsson RM, Ekholm I, Gothefors L, Granström M, Trolin I, Tegnell A. Dags att ge förnyelsedos mot kikhosta till 10-åringarna. Läkartidningen 2005;102: 2394-8.
3. Taranger J. Kikhosta och kikhostevaccination – ett vaccinationspolitiskt dilemma. Läkartidningen 1982; 79:1935-8.
4. Rabo E. Kikhostans återkomst. Läkartidningen 1975; 72:2036-8.
