Tack för kommentar, en förutsättning för en fortsatt debatt.
Faktum kvarstår: en allmänläkare kan inte äga total kunskap om hela sjukdomspanoramat. Det är inte heller att förvänta sig. Så har t ex en allmänläkare två veckors grundutbildning i ortopedi för att handlägga de cirka 20 procent av sitt patientklientel som söker med besvär från rörelseorganen!
Ansvar utanför sjukhuskliniken
Det är därför rimligt att en slutenvårdsspecialitet har ett ansvar som sträcker sig även utanför sjukhuskliniken. Den öppna vårdens behov är annorlunda än den slutna och har ett stort inslag av sk enklare åkommor. Dessa kan av sjukhusspecialister upplevas som oväsentliga, men tar i själva verket åtskilligt av resurser om de inte handläggs rationellt.
Även behandling av dessa åkommor ingår i slutenvårdsspecialitetens ansvar. Så kan exempelvis recidiverande och infekterade nageltrång behandlas konservativt vid flera tiotals sjukvårdsbesök med återkommande antibiotikabehandlingar. En radikaloperation med ett till två läkarbesök kan däremot eliminera patientens problem för gott. Liknande skillnader finns för andra åkommor.
Behov av decentralisering
Den slutna vården kan inte enbart finnas tillgänglig via remiss till sjukhus. Därför finns ett faktiskt behov av en decentralisering med specialistläkarrepresentation i den öppna vården. Antalet konsultremisser till sjukhuskliniken kan ge en indikation på vilken insats som krävs.
Samarbete i allas intresse
Samarbete mellan öppen och sluten vård är en nödvändighet för en effektiv och rationell vård. Även patienterna är höggradigt intresserade av detta, vilket kan medföra kortare kötid och sjukskrivning. Den slutna och nu ganska stängda sjukhusvården bör alltså mer öppna dörrarna och ställa sina kunskaper till förfogande på ett mer lättillgängligt sätt.
Allmänläkarens helhetssyn utesluter inte specialiststöd!
Publicerad:
Läkartidningen 41/2005
Lakartidningen.se