I Läkartidningen 34/2005 (sidorna 2332-3) beskriver Johan Fischer hur läkaretiken underordnas sjukvårdspolitiska prioriteringar bla på grund av opportunistiskt handlande av omedvetna kolleger.

Sjukronan
Sjukronorsförändringen 1970 var inte bara ett sätt att ändra läkarnas avlöningsförhållanden, utan än mera ett uttryck för sjukvårdspolitikernas strävan efter totalt inflytande över sjukvården. I debatten som föregick förändringen hävdades bla att »sjukvården är för allvarlig för att anförtros åt läkarna«, »läkarna skär guld med sina knivar«, »alla läkare har hemliga konton i Schweiz« m fl osakligheter.

Började odla sina rosor i stället
När förändringen genomförts meddelades patienterna från landstingshåll att »från och med nu söker ni inte en läkare utan en sjukvårdsinrättning«. Man ville bryta upp den personliga patient–läkarrelationen som dittills varit det normala även i den offentliga vården, inte bara av ekonomiska skäl. Vi som var unga då bevittnade hur många ur den äldre generationen tappade sitt engagemang i vården och började »odla sina rosor istället«, som en ärrad läkarförbundsfacklig kämpe uttryckte det.
Efterkommande generationer vande sig vid att skylla tillkortakommanden på »organisationen« utan att ta personligt ansvar för den sjukvård de var anställda för att sköta. Det blev inte längre så noga med att följa upp sina egna patienter, återbesök bestämdes utan hänsyn till det egna tjänstgöringsschemat. En patient berättade att hon under en komplikationsbemängd sjukdomsperiod haft 21 olika läkare vid samma klinik. Detta upplevs av patienterna som nonchalans och att den enskilda doktorn inte bryr sig.

Påverkar prioriteringarna
Fischers beskrivning visar att de sjukvårdspolitiska målen från 1970 nu nått framgång även i och med att kolleger medverkar till att låta sjukvårdspolitiska prioriteringar och inte patienternas behov styra vårdplaneringen. Det har till och med gått så långt att man återsänder remisser utan att personligen ha bedömt patienten.

Remisshantering förr och nu
Detta är dock även ett allvarligt interkollegialt läkaretiskt problem. När en läkare via en remiss överlåter ansvaret för en patient till en kollega förväntas att denna, inte minst av respekt för den remitterande kollegan och patienten, efter personlig undersökning av patienten själv ska bedöma behovet av den åtgärd för vilken patienten remitterats. Detta var förr en självklarhet när läkarremisser var personligt ställda och ofta inleddes med frasen »Ärade kollega«.
I dag hamnar remissen på en institution och hanteras summariskt och tjänstemannamässigt främst med hänsyn till enhetens aktuella resurser. Sjukvårdspolitikerna har nått sitt mål, sjukvårdsbehov anpassas efter tilldelade resurser. De verkliga behoven döljs.
Om det är något som gör att vi läkare alltmer tappar möjligheten att påverka vår och patienternas situation så är det ett sådant handlande.

Vad vi borde göra i stället
Om vi, i stället för att uppgivet spela med i de sjukvårdspolitiska förändringarna, hade månat om kontakten med de enskilda patienterna och värnat den personliga patient–läkarkontinuiteten skulle vi tillsammans med våra patienter ha blivit en maktfaktor att räkna med för sjukvårdspolitikerna, och den oundvikliga successiva förändringen av sjukvårdens vardag hade i större utsträckning kunnat ske på vetenskaplig och etisk grund.
Men det är inte för sent att ändra sig och ställa sig på patienternas sida!