Hanne Kjöller skriver i Läkartidningen 37/2005 (sidan 2616):
»Distriktsläkare i min bekantskapskrets berättar unisont hur de vanligtvis rätt tidigt förstår att patientens problem inte primärt är medicinska. Men att insatserna fortsätter att vara det. Ett litet blodprov där för att utesluta det ena, en remiss till magnetkamera här för att utesluta det andra, bli av med patienten och vinna lite tid. Och så vidare och så vidare. På så vis blir vi patienter bekräftade i att Felet verkligen går att finna i det där blodprovet eller på den där bilden. Och inte i ett brustet hjärta. Eller kanske i både–och.«
Många distriktsläkare, andelen har jag ingen aning om, arbetar nog pragmatiskt som Kjöller beskriver, men samtidigt lyssnar de på patienten och får till stånd ett samtal om både praktiska och existentiella livsproblem. Det går att ha flera arbetsstrategier samtidigt utan att doktorn alltid behöver bli så förfärligt frustrerad.