I ett inlägg i Läkartidningen 37/2005 (sidan 2587) argumenterar Erik Lindberg för försäljning av glukosaminprodukter utanför apotek. Inlägget innehåller en del felaktiga påståenden, vilka är värda att kommentera.

Syftet avgör klassificeringen
Läkemedelslagstiftningen slår fast att det är syftet med användningen av en produkt som avgör om produkten skall klassificeras som läkemedel. Glukosaminprodukterna klassificeras som läkemedel eftersom syftet med användningen är att behandla artros. Att Läkemedelsverket »i kontrollerade vetenskapliga studier funnit att glukosamin har den påstådda effekten på artrosbesvär« är således inte skälet till klassificeringen. Branschen marknadsförde produkterna som läkemedel och kan därför sägas ha skött klassificeringen på egen hand.

Alla hade möjlighet att ansöka
Alla företag som marknadsförde glukosaminprodukter vid tidpunkten för försäljningsförbudet hade förstås möjlighet att ansöka om godkännande av sin produkt. Pfizer var först med sin ansökan, och Artrox godkändes därför först. Läkemedelsverket »valde« således inte Artrox. Sedan Artrox godkändes har ytterligare tolv produkter med glukosamin som aktiv substans godkänts för försäljning. Däribland Glucosine, vilket godkändes i maj 2003.
Tilläggas kan att salterna glukosaminsulfat och glukosaminhydroklorid är medicinskt likvärdiga eftersom salterna spjälkas i magsäcken före absorptionen. Detta motsäger dock inte det faktum att enskilda patienter kan föredra det ena alternativet före det andra.