Thorslund och Parker har i Läkartidningen 43/2005 (sidorna 3119-24) gjort en genomgång av aktuell svensk och internationell forskning om utvecklingen av de äldres hälsa. För svensk del citeras resultat från två institutioner, dels Statistiska centralbyråns undersökning, benämnd ULF, dels en egen undersökning vid Aging Research Center, benämnd SWEOLD-studien.
Man konstaterar att den subjektiva skattningen av översiktlig (global) hälsa visats vara en både valid och reliabel hälsoindikator. I ULF-materialet har man inte funnit att den egna globala hälsouppfattningen försämrats från 1992– 1993 fram till 2002–2003. Detta illustreras med ett kurvdiagram över personer 75–84 år gamla.
Senare i artikeln nämns att detsamma enligt ULF-materialet gäller för gruppen 85+. I SWEOLD-studien fann man däremot att den självskattade ohälsan hos personer 77 år och äldre ökat från 1992 till 2002. De resultat från SWEOLD-studien som citeras har tidigare mera i detalj beskrivits av Thorslund och medarbetare [1].
För att försöka förstå de motstridiga uppgifterna kan man börja med att läsa den artikeln. Där hävdas att hos svenskar 77 år och äldre uppfattningen om ohälsa ökat från 45,7 procent år 1992 till 53,3 procent år 2002, och att skillnaden är signifikant. Jämförelsen mellan dessa år baseras på 537 respektive 561 personer i åldrarna 77 år och däröver. Det totala undersökningsmaterialet kan sammanfattas som i Tabell I.

Förskjutning mot högre åldrar
Åldersfördelningen vid de två undersökningsåren verkar inte vara likadan. Om man vill kan man bekräfta den misstanken med enkla statistiska test. Man har år 2002 studerat färre personer 77–79 år, något fler 80–84 år och avsevärt fler i åldrarna 85 år och äldre. Det finns alltså år 2002 en förskjutning mot högre åldrar jämfört med 1992.
Utöver den globala hälsouppfattningen värderades flera enskilda hälsovariabler såsom mobilitetsförmåga och fysisk funktionsförmåga. Peak expiratory flow rate (PEF) mättes också i ett material med praktiskt taget samma åldersfördelningar som i ovanstående tabell. Sett över hela materialet noterades i samtliga variabler sämre värden 2002.

Åldersfaktorns betydelse
Thorslund och medarbetare skriver att deras resultat var oväntade. Som författarna själva påpekat har ålder samband med de flesta hälsovariablerna. Om man år 2002 studerat personer som tenderar att vara äldre än personer studerade 1992 är det väl föga förvånande att man hos de förra finner flest funktionsstörningar. Flera (alla?) av de signifikanta skillnaderna, tolkade som en försämrad hälsa över tid, hade måhända försvunnit om man jämfört strikt åldersmatchade material 1992 och 2002.


Är tabellen svårläst hänvisar vi till nedladdningsbar pdf (högst upp på denna sida).