I en Medicinhistorisk minipaus i Läkartidningen 45/2005 (sidan 3328) berättar Nils Brage Nordlander om radiologen Hugo Laurells speciella intresse för ortostatisk arteriell anemi. Ett intresse som han delade med Alfred Bjure, kollega på medicinkliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Bjure, som själv upplevde återkommande ischemiska episoder, beskrev tillståndet och dess orsaker i föredrag och artiklar. Bjure–Laurells syndrom står sedan dess som en eponym för en inte ovanlig reaktion hos unga människor, ibland långt upp i åren.
Efter utbildning och disputation 1925 blev Alfred Bjure lasarettsläkare i Västerås. Där engagerade han sig särskilt i vården av de reumatiskt sjuka och bildade en reumatologisk avdelning. Han organiserade därtill en uppsökande verksamhet i länet – en modell som fick efterföljd på andra håll.
Som pensionär i Uppsala åtog han sig under en följd av år motsvarande verksamhet i landstingets hägn och tog initiativ till att bilda en länsförening mot reumatism.