Tack Karin Lindhagen för replik, ett villkor för debatt (Läkartidningen 43/ 2005, sidan 3162)!

Varierande grad av kontakt med ortopedi
Visst är det så att alla blivande läkare har enbart två veckor ortopedi i sin grundutbildning. Och alla genomgår även en AT-tjänstgöring. Dock är graden av kontakt med ortopediska frågeställningar olika intensiv, även beroende på den kategori av sjukhus där AT fullgörs.
Dessutom är det inte allom givet att redan under AT ha ett intresse av en sektor som ortopedi, som senare blir så påtaglig i en allmänläkares arbete. Många är ju då inte heller klara med sitt specialistval. Därmed är grundkunskapen i ortopedi ganska varierande inför den kommande ST-utbildningen, och förblir sannolikt så beroende på vilka sidoutbildningar som senare ingår i specialiteten.
Som färdig allmänläkarspecialist spelar det individuella intresset stor roll, likaså respektive specialistkliniks kontaktbenägenhet, eventuella vårdprogram, remissrutiner etc. Allt detta varierar kraftigt över landet.
Kurser i all ära, men den praktiska sjukvårdshandläggningen och möjligheten till kontakt med sjukhusspecialisten är nog i det långa loppet mer bestämmande för nivån på vårdens kvalitet och effektivitet. Det är inte att begära att någon framgångsrikt ska kunna behandla en åkomma, som man inte fått lära sig behandla. För detta måste ett praktiskt samarbete fungera mellan den öppna och den slutna vården.
Faktum kvarstår: en allmänläkare kan omöjligen täcka hela spektrat av olika sjukdomar. Detta bör inte vara något kontroversiellt utan snarast en realitet att hanteras på bästa möjliga sätt. Alltså finns ett behov av specialistens medverkan för en optimal sjukvård. Och därmed kvarstår: En allmänläkares helhetssyn inte utesluter specialiststöd!