»Gillbergaffären« utlöste långdragna diskussioner kring sekretess, offentlighetsprincipen och rättsskipning, som alstrat så mycket förvirring i själva sakfrågan att nu även en gammal och meriterad hedersman som C G Gottfries har bevekats att försvara lagbrott, domstolstrots och dokumentförstörelse (Läkartidningen 34/21005, sidorna 2326-7). Hur fel allt kan bli när en diskussion emotionaliseras till faktablindhet, visar den återkommande förvåningen över att svenska domstolar upprätthåller svenska lagar. Detta är just vad de är till för.

Undertecknade
Låt mig då först friska upp Gottfries´ minne. Han har, i sin roll som ordförande för en etisk nämnd vid Göteborgs universitet (GU), så sent som i maj 1988 – alltså i efterskott – godkänt ett steg i Gillbergs långtidsstudie på ADHD-barn: en ansökan om undersökningen i 16-års åldern 1986/87, undertecknad retroaktivt den 31 maj 1988. Ansökan och godkännandebeslut skall dock vara klara före undersökningens början och, då en offentlig handling, inlämnade till GUs arkiv. Läget där är dock (enligt GUs administrative chef) som framgår av Tabell I.
Handlingarna för 1980 torde nog finnas någonstans och förseningen av godkännandet 1988 må ha sin förklaring. Men handlingarna för 1992 års uppföljning borde nog ha kommit fram idag, 13 år senare. Det torde alltså vara klokt att inte göra något stort nummer av procedurer som inte tycks ha tagits riktigt på allvar heller. Man är rådlös på arkivet och säger sig »fortsätta söka«.
Gottfries har i många år varit ordförande i ett etiskt råd, vars beslut inte kunde överklagas. Av detta härleder han att domstolar inte har med dessa att göra. Inte heller en körskolelärares, en tennisdomares eller Idol2005-juryns beslut går att överklaga. Om alla dessa – såsom Gottfries – av detta skulle härleda att de står över lagen så är detta givetvis en grav villfarelse.