I Läkartidningen 45/2005 (sidan 3323) beskriver Olav Thulesius i en »Medicinhistorisk minipaus« hur skeppsläkaren James Lind år 1747 gjorde en stor insats, när han emot gängse regler av »beprövad medicin« beslutade sig för att testa sin hypotes att färsk frukt var nyttig och kunde bota skörbjugg.
James Lind var nog inte riktigt först. Ett historiskt experiment utfördes redan i början 1600-talet i det engelska ostindiska kompaniets regi, med James Lancaster som befälhavare. Detta försök beskrivs i Wolds Orientering i det statistiska arbetsfältet [1]. Texten är också citerad av Brorson och Wall [2]:
»Omkring år 1600 ansågs det känt att skörbjugg endast drabbade personer som ej fick färsk föda. År 1605 utförde det engelska ostindiska kompaniet ett försök för att utröna om skörbjugg kunde förhindras med hjälp av citronsaft. Fyra skepp skickades till Indien. På ett av skeppen, det största, utdelades till besättningsmännen, så fort de visade tecken på begynnande skörbjugg, tre teskedar citronsaft. De övriga skeppen medförde ej citronsaft eller liknande. Ombord på det största skeppet, där man alltså gav citronsaft, överlevda all resan. Av de tre övriga skeppens besättningar avled nära hälften, troligen på grund av skörbjugg.«
Enligt några källor kände James Lind till James Lancasters försök 150 år tidigare [2, 3]. De förebyggande insatserna lät vänta på sig. År 1795 beslöt den brittiska flottan att rutinmässigt införa citronsaft, dvs 190 år efter Lancasters försök. Den brittiska handelsflottan följde snart efter och redan år 1865 infördes liknande rutiner. Denna åtgärd infördes alltså 260 år efter Lancasters och drygt 100 år efter Linds försök [3].