Min kollega Mohamed har jobbat i Sverige i många år. Han föddes i Syrien för 45 år sedan. Han kom som flykting hit till Sverige på åttiotalet. Han hade då turkisk läkarexamen men tvingades av politiska skäl lämna både arbete och familj i Turkiet.
Efter flera års krångel med myndigheter och kringflackande på olika flyktingförläggningar lyckades han äntligen få ett arbete här i landet och är om något år specialist i allmänmedicin. På Hjällbo vårdcentral jobbar han sedan 8 år.
Jour på vårdcentralen
Det är torsdag och Mohamed har jouren. Bland patienterna i väntrummet sitter en liten pojke med sin pappa. Pojken har ont i örat. Mohamed ropar hans namn och pappan, som är stor och blond och har tatueringar på armarna, tittar på Mohamed och säger högt:
–Jag vill inte ha nå n svartskalle till läkare!
I väntrummet, som är fullt av folk, blir det knäpptyst.
Mannen går ner mot kassan för att försöka byta till en annan läkare. Mohamed går efter.
–Vill du inte att jag ska undersöka din son? frågar han.
–Inte av en svartskalle i alla fall, säger pappan.
–Men kom nu, säger Mohamed lugnt. Det ska nog ordna sig.
Motvilligt går pappan med till Mohameds rum och låter honom undersöka sonen. Han tittar dock aldrig på Mohamed. Barnet har öroninflammation och får penicillin. De får en återbesökstid om två dagar.
–Jag är inte säker på att vi kommer, vi ska försöka hitta en annan läkare, säger pappan.
Återbesök – trots allt
Efter två dagar kommer de tillbaka. Mohamed kan konstatera att pojken mår mycket bättre och inte längre har ont. Nu vänder han sig till pappan.
–Varför sade du så där till mig? frågar han. Har jag gjort dig illa på något sätt?
Pappan är tyst. Säger sedan:
–Du, jag har ingen anledning att snacka med dig!
–Men varför är du så arg? Vad har jag gjort?
Pappan är tyst ett slag.
–Jag har aldrig snackat med nå n invandrare, va. Mina kompisar säger att man ska hålla sig borta från dom.
Ber om ursäkt
De pratas vid en stund. Mohamed är hela tiden lugn. Efter fem minuters samtal reser sig mannen, sträcker fram handen till Mohamed och ber om ursäkt. Han säger att om det blir några problem med grabben ska han komma tillbaka.
Jag hör historien på lunchen. Jag berättar för Mohamed att jag för en tid sedan bad en patient, som kallat mig för rasist, att omedelbart lämna rummet. Jag hade ifrågasatt hans sjukskrivning.
Nästa gång det händer ska jag försöka prova Mohameds knep. Om jag har orken och tålamodet …
