50 år med benmärg- och blodcells­transplantation

Den 12 november 1975 utfördes den första svenska benmärgstransplantationen på Huddinge sjukhus av professor Gösta Gahrton, professor Carl Gustav Groth och docent Göran Lundgren. Donatorselektionen gjordes efter HLA-typning under ledning av professor Erna Möller.

Den första patienten var en 17-årig pojke med svår aplastisk anemi som tyvärr avled efter sex månader. Patienten förbehandlades med cyklofosfamid 50 mg/kg/dag under 4 dagar. Benmärg sögs ut under narkos från donatorns höftbenskam, och den blodtillblandade benmärgen infunderades via patientens armven.  

I början verkade allt gå utmärkt, men efter ett par veckor avstöttes benmärgen, sannolikt på grund av att patienten utvecklat antikroppar efter de många blodtransfusionerna. En ny transplantation med samma donator genomfördes den 2 januari 1976. Denna gång konditionerades patienten förutom med cyklofosfamid 50 mg/kg/dag under 3 dagar även med totalkroppsbestrålning 1 000 rad omedelbart före transplantationen. Benmärgen slog an och producerade blodkroppar i normal omfattning. Patienten mådde bra, men när han skulle skrivas ut hände det oväntade. Han fick en virusinfektion med det då dödliga cytomegaloviruset (CMV), som det saknades behandling för. Patienten avled efter ytterligare några månader i en CMV-pneumoni.

Den första lyckade svenska transplantationen genomfördes av samma team 1977 på en 52-årig man som också hade aplastisk anemi och behandlats med transfusioner och hormoner, liksom pojken, men med skillnaden att han fått färre transfusioner och var i gott fysiskt skick. Han hade två potentiella donatorer, båda brottare av internationell klass – och bröder. Den ena, Pelle Svensson, var före detta världsmästare och var mycket angelägen om att få bli donator. Det var dock den andra brodern, Ragnar Svensson, som hade en HLA-typ som passade bäst och som därför blev donator. Patienten levde i 15 år efter transplantationen.

Utvecklingen av denna revolutionerande behandlingsmetod – att ersätta skadad benmärg med frisk benmärg från en donator – hade sina rötter i de omfattande strålningsskador som drabbade befolkningen efter atombombssprängningarna över Hiroshima och Nagasaki. Därefter startade intensiv forskning inom området för att förbereda sig i händelse av fler kärnvapenkrig. Resultatet av forskningen var startskottet för användning av benmärg som terapi i kliniken. De tidiga transplantationerna utfördes i USA av Donnall Thomas i slutet av 1950-talet. Thomas tilldelades senare Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1990.

Under 1980- och 1990-talen expanderade användningen av metoden internationellt och i Sverige tack vare förbättrad förståelse för vävnadstypning och förbättrade immunhämmande behandlingar för att minska risken för avstötning och transplantat kontra värd-sjukdom, vilket minskade komplikationsrisken. Införandet av perifera blodstamceller som källa till stamceller samt användningen av navelsträngsblod och obesläktade donatorer breddade senare behandlingsmöjligheterna.

På 2000-talet har lindrigare förbehandlingar, tidigare diagnostik och förbättrad behandling av infektioner, förbättrad omvårdnad och haploidentiska transplantationer gjort behandlingen tillgänglig för fler, inte minst äldre och patienter med komorbiditet.

Sverige har en viktig roll, bland annat genom Tobiasregistret och den nationella navelsträngsbanken i Göteborg, och under åren även genom flera aktiva roller i internationella nätverk. Sveriges transplantationsverksamhet kan i dag uppvisa några av de bästa resultaten i världen.

I dag utförs årligen cirka 300 allogena blodcellstransplantationer i Sverige, och knappt 8 000 patienter har behandlats under dessa 50 år. Vid Karolinska universitetssjukhuset är i dag cirka 80 procent av patienterna i livet två år efter transplantationen, trots att de är äldre och sjukare än tidigare. Metoden är en etablerad kurativ behandling för många hematologiska sjukdomar och har lagt grunden för dagens och framtidens cell- och immunterapier, som till exempel CAR-T-cells-behandling.