Eisenhower – storrökande president med sviktande hjärta och okänd tumör
Dwight D Eisenhower, USA:s president 1953–1960, hade med sin förmåga att ena grupper med vitt skilda åsikter en enastående karriär. Eisenhower utexaminerades som etta i sin årskurs på officersutbildningen vid USA:s berömda militärakademi i West Point. Han ledde arbetet i Europa för att bekämpa nazisterna och fortsatte i ledande befattningar, bland annat som chef för Nato och rektor för Columbia-universitetet.
Eisenhowers politiska insatser var under hans två presidentperioder ifrågasatta, men har senare omvärderats. Han varnade för det militärindustriella komplexet, och han ville med »Atoms for Peace«-programmet visa på atomenergins betydelse för det civila samhället. Han hade räddat världsfreden och åstadkommit ett avtal om vapenstillestånd mellan Nord- och Sydkorea, men han lyckades inte desarmera det kalla krigets utveckling. Relationerna mellan supermakterna försämrades avsevärt efter nedskjutningen av ett av USA:s spionflygplan.
Under en golfrunda 24 augusti 1955 fick Eisenhower avbryta spelet på grund av orolig mage. Strax efter midnatt vaknade han med svår bröstsmärta. Presidentens personliga läkare, dr Snyder, tillkallades. Snyder gav amylnitrat, papaverin och morfin. EKG visade en stor framväggsinfarkt med yttre tecken på en kronisk hjärtsjukdom som Eisenhower över tid hade utvecklat. På morgonen var pulsen 90 och blodtrycket 115/85 mm Hg. Ett gnidningsljud hördes som tecken på perikardit. Eisenhower placerades i ett syrgastält och heparin injicerades intravenöst.
Hjärtinfarkten fick en enorm inverkan på Wall Street-börsen, och över hela USA hade aktier och andra värdepapper sjunkit med 6 procent vid börsens stängning, motsvarade ett fall på 14 miljarder dollar (större än börskraschen 1929).
Storrökaren Eisenhower, som inte tyckte om att räkna enskilda cigaretter, tog saken i egna händer och slutade tvärt. Med undantag för en postinfarktdepression var det fortsatta förloppet komplikationsfritt. Samtal fördes om lämpligheten i att fortsätta som president. Svaret vet vi: en ny jordskredsseger den 6 november 1956.
Den 25 november 1957 insjuknade Eisenhower åter. Under en muntlig presentation fick han talsvårigheter. Orsaken var en ocklusion av arteria cerebri media med embolikälla i vänsterkammarens aneurysm. I augusti 1965 hade han ytterligare en allvarlig hjärtinfarkt, och Eisenhowers offentliga uppdrag avslutades.
Från den första hjärtinfarkten 1955 till sin död 1969 hade Eisenhower minst 7 hjärtinfarkter och 14 hjärtstillestånd. Han var en av de första som behandlades med den av Bernhard Lown introducerade likströmsdefibrillatorn för elektrokonvertering av hjärtflimmer.
Obduktionen av Eisenhower den 28 mars 1969 resulterade i ett oväntat fynd: ett 1,5 cm stort feokromocytom i vänster binjure. De flesta amerikaners kunskap om Eisenhowers hälsa är begränsadd till den stora hjärtinfarkten 1955 och stroken 1957. Robert E Gilbert, en vetenskapsman utan medicinsk utbildning eller politisk hemvist, ansåg i boken »The mortal presidency. Illness and anguish in the White House« (Basic Books 1992) att binjuretumören inte bara förklarade de sista årens hjärtsvikt, attacker av huvudvärk och höga blodtryck, utan att detta också från början orsakats av den.
Osäkerheten kring presidentens dödsorsak initierade en forskningsinsats med bearbetning av alla blodtrycksvärden insamlade under presidentens militära aktiviteter [Messerli FH, et al. The president and the pheochromocytoma. Am J Cardiol. 2007;99(9):1325-9].
Fyndet av feokromocytomet var inte allmänt känt i USA. En förfrågan 2015 till några vänner inom den svenska endokrinologin gav samma besked. En analys av tumörsjukdomens kliniska epidemiologi i Sverige 1958–1981 visade att ett 20-tal patienter årligen i Sverige diagnostiserades med feokromocytom, motsvarande 2–3 fall per miljon invånare. Av dessa fall upptäcktes 40 procent först vid obduktion.
Synen på tobaksrökningens och blodtryckets betydelse för kardio- och cerebrovaskulära sjukdomar förändrades under 1970-talet. Eisenhower började röka under kadettutbildningen i West Point, och vid 59 års ålder rökte han dagligen fyra paket. Det först dokumenterade förhöjda blodtrycket, 164/94 mm Hg, noterades vid 40 års ålder.
Eisenhower hade kronisk ischemisk kardiomyopati efter hög tobaksförbrukning under många år. Samtidigt var hans arbetstempo uppdrivet i ständig stressig arbetsmiljö. Eisenhowers fall, ett missat feokromocytom hos en samhällsviktig person, har ökat medvetandet om feokromocytom. Kanske får det fler läkare att, ställd inför en patient med liknande sjukdomsbild, fråga sig: »Har denna patient ett feokromocytom?«
