Eva Klein – en pionjär inom immunonkologi

Eva Fischer föddes 1925 i en välbärgad judisk familj i Budapest. Antisemitismen var utbredd i landet och begränsade hennes valmöjligheter som tonåring. Trots det utvecklade hon många intressen. Idrott, teater och vetenskap intresserade henne mest. Efter kriget uppträdde hon i föreställningar av Pirandello och Molière. Marie Curie blev en förebild som lockade henne till vetenskapen. Men allt detta hände senare, för år 1944, när hon skulle påbörja sina universitetsstudier i Budapest, var frågan inte om man skulle få läsa vidare, utan om man skulle överleva förföljelsen. Tack vare ett gömställe på en av medicinska fakultetens institutioner undgick hon Pilkorsarnas räder. Hon fick identitetshandlingar av en grafiskt begåvad och modig läkarstudent. De falska handlingarna räddade livet på Eva och flera av hennes släktingar. 

Efter krigets slut kunde Eva Fischer påbörja sina universitetsstudier. Under en semestervecka vid Balatonsjön träffade hon Georg Klein (1925–2016) och de blev förälskade. Långt senare beskriver Georg ögonblicket när han fick syn på henne: »En underbart vacker mörk flicka med en samtidigt skämtsam och smärtsam blick.« 

1947 reste Georg till Stockholm som stipendiat och fick ett erbjudande om en tjänst vid Karolinska institutet (KI). Vid hans återkomst till Budapest gifte sig Georg och Eva, och året därpå reste de tillsammans till Sverige [1].

Eva och Georg började arbeta med cellforskning vid KI. Båda studerade medicin parallellt med forskningsarbetet. De tog läkarexamen, disputerade och blev sedermera professorer, fast det tog orimligt lång tid för Eva. Hon blev professor i tumörbiologi 1976, efter att ha skapat den tumörbiologiska institutionen vid KI tillsammans med Georg. Detta tillförde svensk medicinsk forskning någonting alldeles nytt: ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut med fokus på förståelsen av en enda sjukdomsgrupp. Detta bröt med medicinska fakulteters traditionella uppbyggnad, och institutionsmodellen blev förebild för centrumbildningar över hela världen. Både Eva och Georg blev också ledamöter i Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet.

Paret fick tre barn, först en son och sedan två döttrar. Eva fick sköta hem och barn, eftersom Georg inte deltog i hushållsarbetet. Det var ett högst ansträngande liv, då Georg hade svårt att acceptera Evas »icke-vetenskapliga« sysslor. I efterhand kände Eva att barnen nog hade farit illa av att ofta lämnas av sin mor. Samtidigt tänkte hon att hon föregick med gott exempel för barnen genom att arbeta med vetenskapen. Från Georgs perspektiv var Evas forskning viktig, eftersom han inte ville se henne som en »husmor«. Eva upplevde livet som att hon behövde springa hela tiden, en känsla av otillräcklighet, att aldrig hinna i fatt sig själv eller hinna med sina göromål. Hon talade gärna om sina svårigheter, eftersom hon hoppades att det kunde vara värdefulla erfarenheter för kommande generationers kvinnliga forskare. 

Att dela arbetsplats med maken kunde ses som ett privilegium, men det var inte problemfritt. Med Evas egna ord för 20 år sedan [2]:

»Vi har mycket olika personligheter: han är otålig, jag är mycket tålmodig. Vi kan inte skriva tillsammans. Vi är även olika i bemötandet av våra medarbetare; Georg har inget tålamod att prata igenom saker, medan jag tycker om ’ping-pong’, att allt skall ventileras och idéer utbytas. Det är ett under att vårt gemensamma arbete överhuvudtaget fungerar.« 

Eva fokuserade på laboratoriearbetets vardag, tog hand om nya doktorander och gästforskare och introducerade dem till forskningen. Georg tänkte stort, medan Eva klurade ut experimentella detaljer som skulle föra vardagsarbetet framåt. Hon lade mycket fokus på teknisk utveckling och på den dagliga kontakten med de yngre medarbetarna. Eva var den sammanhållande kraften på institutionen [3]. 

»Vi har också olika vetenskapliga stilar; jag skriver mycket långsamt, han mycket fort. Han gillar inte att fördjupa sig i detaljerna, de irriterar honom; jag tycker om att grubbla över små detaljer, för man vet aldrig varifrån lösningen kommer. Vi är så olika, vi tänker så olika, att det borde ha gjort samarbetet idealiskt. Jag behöver anstränga mig för att gå i land med uppgifterna. Jag känner att min vetenskapliga prestation aldrig är den bästa, men samtidigt känner jag att jag måste försöka. Jag har gjort ett flertal mindre upptäckter, men hade inte tillräcklig kraft för fullbordande och uppföljning. Jag ser nu, 15–20 år senare, att dessa upptäckter står sig väl och har blivit en del av vår etablerade kunskap.« 

Enligt Georg var Eva för försiktig i bedömningen av sin egen insats och resultatens värde. Eva tyckte om att ställa frågor: övergripande frågor, men även frågor om de minsta detaljerna. Hon fick många nya idéer genom att fråga. Georg kom ihåg när man för några decennier sedan ville få klarhet i växelspelet mellan lymfoida tumörer och immunsvaret. Alla tycktes veta var man skulle leta efter svaret, men inte Eva. Hon gick till botten och undersökte envist vad Georg kallade »bakgrundsfenomenet«. Det visade sig att Eva hade rätt, och detta ledde till upptäckten av »naturliga mördarceller«, NK-celler, som de kallas i dag, namngivna av Eva. 

Redan i sin doktorsavhandling visade Eva att det pågår en ständig utveckling (evolution) mot odifferentierade former i tumörerna, mot ökad tillväxthastighet, mot oberoende av värdorganismens tillväxtreglerande mekanism och resistens mot läkemedel och bestrålning och mot en bredare förmåga att växa i olika vävnadsmiljöer. Under denna ständiga förändring uppstod celler med nya egenskaper, som under lämpliga tillväxtförhållanden kunde växa fram. Med fokus på strukturer som finns på tumörcellernas yta visade hon att lymfocyter, som finns i tumörer, kan reagera mot den egna tumören och att de känner igen tumörspecifika antigener (TSA). Upptäckten av NK-celler var ett resultat av dessa studier. En annan upptäckt var förekomsten av immunglobuliner med receptorfunktion på tumörcellers yta. Först arbetade Eva med musmodeller, och i mitten av 1960-talet föreslog hon att kunskapen från studierna av muslymfom borde användas i forskningen om människans lymfomsjukdomar. Valet blev då det nyligen beskrivna Burkitts lymfom. Om virus var inblandat i tumörinduktionen, var chansen större att hitta starkt uttryck av TSA.

Eva Klein var en uppskattad och vida omtyckt medarbetare vid Karolinska institutet. Hon fokuserade på forskningen och på att inviga unga medarbetare i den. Hon var osjälvisk, med en integritet som inte kunde ifrågasättas. Evas 80-årsdag firades genom att tidskriften MTC News, som utgavs av institutionen för mikrobiologi, tumörbiologi och cellbiologi, ägnade större delen av innehållet i sitt marsnummer 2005 åt henne [4].

Eva Klein var författare eller medförfattare till omkring 500 vetenskapliga artiklar. 

1975 instiftade amerikanska Cancer Research Institute William B Cooley-priset, som belönar framstående immunologisk och tumörimmunologisk forskning. Vid den första utdelningen uppmärksammades 16 forskare som var pionjärer inom tumörimmunologi, och både Georg och Eva Klein fanns bland dessa. Eva invaldes 1987 som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och blev 1993 extern ledamot av Ungerska vetenskapsakademien. 

När paret Klein fyllde 80 år 2005 etablerades Georg och Eva Kleins insamlingsstiftelse på initiativ av KI och med stöd från Cancer Research Institute [5]. En modern föreläsningssal med plats för 210 åhörare på KI bär Eva och Georg Kleins namn. De erhöll 2010 Karolinska institutets stora silvermedalj, som delas ut till personer som gjort särskilda insatser till stöd för KI:s verksamhet. 

Eva Klein somnade in i år, omgiven av sin familj, tre dagar före sin 100-årsdag.