»Bör man komma en patient, en anhörig, så nära?«
Vi är precis på väg att avsluta hembesöket. Kaffet med lite mjölk i den välbekanta koppen är uppdrucket. Hon har inte behövt fråga hur jag vill ha kaffet. Hon vet. Jag snör på mig skorna i den lilla och oerhört välbekanta hallen, när hon säger det. »I dag fyller jag år. 50, faktiskt«.
Vi har träffats en timme varje vecka i ett halvår. Däremellan har vi pratat i telefon, flera gånger i veckan. För att han har behövt det, hennes nioåring, som både hon och jag vet nästan allt om. Vi vet båda hur han sover och äter, vad han tycker om och vad som gör honom orolig. Vi känner till hans framsteg och bakslag som ett rinnande vatten, vilka doser han behöver av vad för att livet ska bli drägligt. Allt detta delar vi, närapå dagligen.
Jag pratar med henne oftare än många nära vänner. Hennes telefonnummer hör till de få jag kan utantill. Och jag känner henne på så sätt att jag kan höra på hennes röst om det varit en dålig natt eller en bra. För honom. För dem. Men om henne som person vet jag nästan inget. Hon heter Carin och har haft ett jobb på kontor, på den tiden då hon kunde jobba, innan han blev hennes liv på heltid. Men inget mer. Och plötsligt står hon här i hallen och fyller 50. Carin, vars rösts nyanser jag känner av i sömnen. Carin, som jag trots det nästan inte vet något om alls. Jag kommer på mig själv med att nästan skämmas för att jag trots alla VAB-intyg inte vetat, inte tagit med något, kanske en blomma. Vet samtidigt att jag ju inte alls borde ha tagit med något. Kanske inte ens får?
Plötsligt blir det så uppenbart hur underligt det är att komma någon så oerhört nära, utan att egentligen göra det. Eller så är det precis tvärtom. Kanske är det just så här man kommer någon riktigt nära. Attributen bortplockade, utan skalet runt måendet. Jag vet inte hur gammal hon är, men känner till många av hennes rädslor och drömmar. Jag vet inte vad hon arbetat med, men jag vet precis hur hon fungerar.
Ett halvt sekel. »Det känns stort på något sätt«, säger hon. »Det är det«, instämmer jag. Och jag har på tungan att fråga hur hon har uppvaktats, hur hon ska fira, men vet redan svaret. Ingen familj gav henne tårta och samlades stojande runt henne i sängen. Ingen förväntansfull pojke i morgonrufsigt hår har sjungit. Och som om hon ändå läst mina tankar säger hon: »Vi har inte direkt firat än. Men jag tänkte beställa hem mat i kväll.« För på något sätt tycks hon känna mig, trots att hon vet om ännu mindre om mig.
Vad krävs för att känna en människa? Vad gör att man kommer någon nära? Jag funderar på om jag alls vet. Vet bara att jag känner Carin. Känner med Carin. Känner för Carin. Och plötsligt faller det där med att vara »personlig men inte privat« platt. Linjen suddas ut. För utan att jag egentligen delat något alls, så har jag ändå på något sätt delat allt. I alla ord, alla minuter, alla blickar. I den professionella omtanken. Omtanken som samtidigt är så djup från mitt hjärta. Bör man komma en patient, en anhörig, så nära? Kan man låta bli?
Hon får en kram, stor och varm, och jag önskar henne en riktigt fin kväll. En natt när de båda får sova. Det hon helst vill ha – ett friskt barn – kan jag inte ge henne. Inte i dag i alla fall. Men hon besvarar kramen, och jag får ett stort och äkta leende tillbaka. Och jag tror ändå att jag gav henne något.
I hallen torkar jag en tår ur ögonvrån, eller var det kanske fler? Vet inte om jag är ledsen eller rörd eller glad. Antagligen är jag lite av varje. Ledsen för att hon inte får fira med ett friskt barn som uppvaktar på sängen. Rörd för att 50 är ett halvt sekel. Det är ju stort på något vis. Glad för att jag ändå fick ge den där kramen. För att jag fått komma så nära.
