»… där låg fadern på en obäddad säng med en spyhink intill«
För länge sedan: Jag hade just avslutat kursen i internmedicin och fick möjlighet att vikariera som underläkare. Jag fick av en tillfällighet ett erbjudande om ett sommarjobb på den socialmedicinska enheten, där jag kom att utreda patientfall som hamnat »mellan stolarna«. Det rörde sig om människor med en kombination av psykiska, sociala och somatiska handikapp. Den socialmedicinska enheten hade också ett organiserat samarbete med socialtjänsten, så att dess läkare hade schemalagd tjänstgöring på stadens socialbyråer.
När mitt förordnande var slut ville min arbetsgivare även fortsättningsvis knyta mig till verksamheten, varför jag erbjöds timanställning motsvarande en eftermiddag i veckan som läkare på en socialbyrå, vilket gick att kombinera med att jag fortsatte min utbildning. Till saken hör att jag hade en specialistkompetent kollega på den socialmedicinska enheten att rådfråga, och som kontrasignerade alla intyg och utlåtanden från mig och ibland skrev tämligen oskyldiga recept på mitt initiativ.
Varje fredagseftermiddag infann jag mig således på socialbyrån, deltog i klientkonferenser och gjorde läkarundersökningar. Men allra viktigast: jag gjorde hembesök. Dessa lade jag på tider som passade mig. Varken jag eller någon annan ifrågasatte att jag gjorde dessa besök ensam. Fruktan för att jag skulle komma till skada fanns inte på kartan. Jag var entusiastisk, med, måste jag erkänna, ett visst stänk av messianism inför dessa nedstigande i helvetet. Jag konfronterades med en sida av verkligheten långt från den trygga borgerliga miljö där jag vuxit upp.
Så var jag med på en genomgång som rörde en flicka i tolvårsåldern, vars närmaste anhörig var en alkoholiserad far. Modern hade avlidit några år tidigare; jag minns inte av vilken orsak. Det akuta problemet var att det fanns ett beslut om fosterhemsplacering av flickan, men att dess verkställande gång på gång omintetgjordes av att hon rymde för att söka upp sin far. De ansvariga på socialbyrån förmådde inte heller etablera någon fruktbar dialog med honom, och än mindre med henne. En viktig aspekt av detta var att man inte hade lyckats att motivera fadern till att söka vård för sin alkoholism. Jag beslöt därför att göra ett hembesök.
När jag ringde på dörren öppnades den av en för mig okänd kvinna. Jag släpptes in. Flickan syntes inte till. Men där låg fadern på en obäddad säng med en spyhink intill. Sprit- och kräklukten låg tung. Jag inledde en tragglig diskussion i syfte att få honom att frivilligt lägga in sig för avgiftning på alkoholkliniken. Han befann sig i limbo mellan ett rus som höll på att ebba ut och ett nytt som ännu inte infunnit sig. Mitt besök drog ut på tiden; jag kom ingen vart. Men både han och kvinnan tackade mig för att jag kommit till dem; de hade aldrig varit med om något liknande av en läkare. Och besöket satte väl sina spår, även om ingen fick ut något substantiellt.
På nästa klientgenomgång redogjorde jag för hembesöket. Den socialinspektör som hade ansvaret beslöt att gå vidare för att få ett beslut om tvångsvård av fadern enligt dåvarande nykterhetsvårdslagen. Det var naturligtvis korrekt – ändå väcker minnet av händelsen både sorg och en känsla av vanmakt hos mig. På vilket sätt löser tvångsvård och fosterhemsplacering den omöjliga känsloekvationen mellan en olämplig far och hans tolvåriga dotter, som inte har någon annan far än den olämplige, och som dessutom vägrar bo hos någon annan än sin far?
