»… det är avföring på patienten, på britsen, på golvet, på permobilen«
Det är en högst vanlig dag, en mottagningsdag. En »i människans tjänst-dag« i källarvåningen utan fönster, där jag tillbringar mycket arbetstid. För att ge dagen litet inramning: mottagningen är fullbokad. Vi är underbemannade. Mottagningsrummet är litet och inrett av en »flashig« inredningsarkitekt som inte riktigt förstått vad man gör som läkare. Hur man än ställer britsen så blir det trångt, och om man vill komma åt papperskorgen eller handfatet måste man gå 270 grader runt patienten på britsen, och sedan gå 270 grader tillbaka.
Det kommer en patient som är funktionshindrad och kör permobil. Att krångla in permobilen på rummet är en bedrift, det kräver väldigt många manövrar och förstås mycket mer tid än vi har till vårt förfogande. Efter att ha pratat med patienten får jag hjälp av en sjuksköterska med förflyttning till britsen, och sedan går hon ut när jag ska undersöka. Jag har förkläde, handskar och uppsatt hår, och hygiensjuksköterskan skulle blivit nöjd om hon såg mig skrida till verket.
Utan att jag förstår hur det går till så lossnar plötsligt patientens stomipåse. Det tar bara ett ögonblick, men det sprids avföring överallt. Jag börjar torka och måste sedan ta mig till papperskorgen för att slänga papperet. Det enda sättet att ta mig dit är att fysiskt klättra över permobilen. Patienten är obrydd men jag försöker bevara integritet och säger att jag »gör rent lite«.
När jag klättrat tillbaka har det skett något slags tarmrörelse som jag vagt minns kallas för »mass movement« och det är avföring på patienten, på britsen, på golvet, på permobilen. När jag försöker komma ikapp med torkningen och står lutad över patienten så skvätter plötsligt en mindre fontän ut ur stomin och träffar mig. Det räcker inte längre med att »göra rent litet«.
Jag är fast mellan britsen, permobilen och väggen. Jag torkar, klättrar över permobilen, torkar, klättrar igen. Jag lyckas till sist knäppa fast stomipåsen i ringen, men saneringsprojektet är oöverstigligt. Jag får patienten så ren som det är möjligt med papper och våtservetter och försöker sedan klara förflyttningen tillbaka till permobilen. Då halkar patienten till och landar på permobilens joystick varpå den börjar köra framåt.
Jag är relativt stark, eller så är det kanske inte helt sant – jag är i alla fall lång. Jag spjärnar i golvet, ropar till patienten: »Släpp joysticken! Släpp!« Permobilen kanar, det sprätter avföring. Till sist lyckas patienten lyfta sig från manöverpanelen och permobilen stannar.
Jag har berättat för er förut: jag får ett slags utomkroppslig upplevelse ibland. Jag försvinner upp i taket och ser mig själv i mottagningsrummet, som för tjugo minuter sedan var rent. Det är ofattbart. Vad hände? Jag lyckas utan ett uns av värdighet gå ut och hitta en undersköterska som gapar när hon ser mig, men som kommer och hjälper patienten. Själv tar jag bakvägen ut till omklädningsrummet, där duschen inte städats på ett tag och det saknas tvål. Oklart om »efter dusch« är så mycket bättre än »före dusch«. Jag återvänder till mottagningen, och resten av förmiddagen har jag blött hår.
En sak är säker: karriären toppade i mars 2025. Nu kan det bara gå utför.
