»Det är få förunnat att rädda liv«
Av en händelse, vid ett tillfälle som jag inte kunde ana, så sitter han där framför mig. Jag har blivit inbjuden till en föreläsning, en trevlig sammankomst med mat och prat. Jag är bekant med många av deltagarna, men det är också flera nya trevliga människor att lära känna. Jag sitter på en av bänkraderna och min blick söker av deltagarnas ansikten, jag vill se hur många av dem som är kända för mig. Min blick stannar på en äldre man vars ansikte känns välbekant. Det tar ett tag för min hjärnas vindlingar att placera minnet av hans ansiktsdrag.
Åren har gått, det måste vara minst 30 år sedan, tänker jag. Men visst är det han, det måste vara han. Jag letar tyst i deltagarlistan och placerar genast namnet med det ansikte som jag nyss uppmärksammat. Här sitter han alltså, livs levande, efter så många år.
Han känner inte mig, och jag känner egentligen inte honom heller. Det jag vet är att jag har en hemlighet, en stor och viktig hemlighet, där han är djupt involverad. Men om det vet han ingenting. Patienten hade, då för 30 år sedan, opererats elektivt för en bukåkomma och återhämtade sig inneliggande. Vi hade inte träffats tidigare, han var så att säga inte min patient. Det postoperativa vårdförloppet förlöpte som tänkt, och meningen var att han skulle lämna vårdavdelningen för hemgång dagen därpå. Under natten blev jag dock i egenskap av nattjour larmad till avdelningen på grund av hjärtstopp hos samma patient. Personalen var rutinerad, våra handgrepp satt och åtgärder vidtogs på ett adekvat sätt, vilket gjorde att patienten redan hade spontan puls och andning när han i ilfart förflyttades till Iva.
Allt gick bra i det akuta skedet, och jag rapporterade över patienten under morgonens rond. Vårdförloppet och behandlingen i efterförloppet gick bra, såväl för den kirurgiska som den medicinska åkomman. Han återhämtade sig med en viss fördröjning, men med tanke på den möjliga utgången ändå helt adekvat.
Verkligheten under den återstående delen av det aktuella jourdygnet rörde sig framåt, och nästa patientdilem-ma tog vid med nya kliniska problem. Nattens händelser gav genast vika för nya arbetsinsatser, och jag tänkte inte så mycket mer på det som hade hänt under natten. Händelsen förpassades till minnenas bank.
Där stannar minnesbilderna i gott förvar, ända till denna kväll.
Jag erfar att det är en ynnest att få bära en hemlighet av detta slag. Det finns ingen logik i världen i att avslöja vad som hände den där natten. Av integritetsskäl och tystnadsplikt är det dessutom helt omöjligt. När händelser likt denna radas upp i den personliga erfarenhetsbanken finns en chans att hitta en tydlig mening med sitt yrkesval, och i ljuset av det får min egen livsgärning helt plötsligt en betydelse.
Det är få förunnat att rädda liv, men den dagen det sker så händer något stort i oss alla. En andäktig känsla av livets skönhet, bräcklighet men också styrka, når det djupaste i den inre delen av själen. Så sker återigen i mig när jag ser in i hans ögon över rummet. Vi ler lätt mot varandra, nickar på ett sätt som stämmer överens med den sedvanliga sociala kodexen. Jag vänder snabbt bort mitt ansikte, jag ler för mig själv, ett stort leende som når ända in i hjärteroten. Min hemlighet är och förblir djupt förborgad där.
