»Det är svårt att överskatta betydelsen av kontinuitet«
Vissa patienter lämnar kvar en lärdom hos läkaren. Jag minns en skönhetsterapeut som på den preoperativa mottagningen berättade att håroljan »Moroccan oil« var utmärkt som handbalsam, och skogsarbetaren som generöst tipsade om ett kantarellställe utanför Delsbo. Inte sällan blir det en påminnelse om att inte göra som patienten gjort. Glöm inte att ta din covid-19-vaccination, och kör inte Voi-skoter efter att ha druckit vin.
Dagens patient, Gunnar, är egentligen inte en patient utan en markör. I det stora bergrummet under Södersjukhuset finns 3 600 kvadratmeter utbildningsyta, och i dag undervisar vi i omhändertagandet av svårt skadade traumapatienter. Några grissidor har fått simulera människor och fått otaliga drän satta. Peanger i ovana händer bänder och vrider. »Ska det kännas så här?«, frågar studenterna. Grisarna har för länge sedan slutat känna något.
Gunnar ska simulera att han blivit knivhuggen, och frågar flera gånger om han inte kan få vara lite mera orolig, lite mer oregerlig. Det blir tråkigt att ligga stilla och bara hyperventilera. Men är man knivhuggen i både buk och bröstkorg så får man ta det lite lugnt. Studenterna lyser i hans ögon, och här skiljs de stressade från de observant stressade. »Pupillerna likstora« rabblar många på autopilot, medvetna om att de befinner sig i en övningssituation.
Men Gunnars pupiller är inte likstora. Den vänstra är minst två millimeter större än den högra och reagerar inte på ljus. Han berättar att han för sju år sedan var på sitt landställe och högg ved. En liten vedflisa, precis lagom stor för att passera pupillen, flög genom luften och satte sig i näthinnan som en dartpil. Han minns inte om han drog ut stickan själv, men den var inte där då han kom till akuten så det måste han ha gjort. Sedan följde ett flipperspelande mellan akuten, hemgång, återbesök, remittering, två operationer och kortisoninjektion var sjätte månad.
Gunnar är mycket nöjd med vården han fått. När han ligger nerblodad på britsen och blöter håret för att bättra på sminkningen berättar han om vikten av kontinuitet. Ögonläkaren som tog emot honom på ögonakuten är samma läkare som opererat honom två gånger. Det är också hon som var sjätte månad injicerar ett depåpreparat med kortison i glaskroppen. Hon behöver inte fråga om Gunnar är allergisk mot något, behöver inte skriva i journalen att han har nedsatt syn även på det högra ögat, för det vet hon redan. Det sparar tid och bygger förtroende. Det är svårt att överskatta betydelsen av kontinuitet, och det är något som många saknar och längtar efter.
Efter att övningen är slut frågar jag Gunnar om jag får föra hans berättelse vidare till er. Det får jag, med ett förbehåll: att jag nämner den första ögonläkaren som tog emot honom på akuten och sedan remitterade honom till hemlandstinget. En månad efter skadan ringde telefonen en kväll, och då var det hon. »Hon ville bara höra hur jag mådde och veta hur det hade gått«, säger Gunnar. Hon var både omsorgsfull och nyfiken på ett positivt sätt.
I boken »Why we work« tar sig psykologen Barry Schwartz an frågan varför vi arbetar. Det uppenbara svaret – pengarna – är bara delvis sant. De flesta av oss uppskattar att få en lön, men alla fyller sina arbetsdagar med handlingar som de inte får betalt för. Inte sällan avstår människor från att tjäna mer pengar till förmån för andra saker, som tillhörighet och, ja, nyfikenhet. Det var ingen som betalade ögonläkaren extra för att ringa Gunnar, utan hon gjorde det för att hon ville. För att det kändes bra.
Men denna långa berättelses korta lärdom är framför allt att aldrig hugga ved utan skyddsglasögon.
