»… det betydde mycket för mig att du tog dig tid …«
»Dig känner jag ju igen.« Trots att vi sitter i vårdcentralens minsta mottagningsrum är det en utmaning att höra vad hon säger. Jag flyttar mig närmare rullstolen, där 70-åriga Agneta – lika tunn som rösten – sitter ihopsjunken, samtidigt som blicken ger sken av en bestämd personlighet. Mitt minne jobbar för fullt med att placera Agneta, men misslyckas. Det jag vet är att hon söker för sin värkande handled, en smärta som debuterade i går kväll, och att hon i botten har förmaksflimmer och lungcancer.
Precis när jag börjar fundera på om hon helt enkelt blandar ihop mig med någon av alla läkare hon säkerligen mött genom åren lägger hon till: »Vi träffades i januari. Det var inte många svar du kunde ge mig då, men du ska veta att det betydde mycket för mig att du tog dig tid att möta alla mina frågor ändå.«
Utan att komma ihåg besöket hon hänvisar till leder jag Agneta till att prata om sin onda handled. Därefter fortsätter akuttiden som den brukar, med undersökning och avstämning med en erfaren kollega. Det är först efter att vi avslutat och jag påbörjar dokumentationen som en lungröntgenremiss från januari fångar mitt intresse. På remissvaret beskrivs en malignitetssuspekt förändring och – där står ju mitt namn! Det var jag som skickade remissen till undersökningen som lade grunden för SVF där diagnosen lungcancer så småningom bekräftades.
Med ens ser jag framför mig Agneta som jag träffade ett halvår tidigare. I samma rum som i dag kom hon in fullt rörlig och piggare än många 70-åringar, med helt stadig röst. Hon hade sökt för hosta några veckor tidigare och man hade då misstänkt mykoplasma-penumoni, varpå en kur antibiotika ordinerades. Eftersom hostan kvarstod återkom hon till vårdcentralen. Jag minns tydligt hur Agneta, när hon sökt mottagningen hos mig den dagen, varit helt övertygad om att hostan skulle försvinna med en ny omgång antibiotika. Men riktigt så enkelt blev det inte för Agneta. Det blev det inte heller för mig, som färsk underläkare, att förmedla ett röntgenbesked som i stället för klarhet skulle väcka ovisshet och oro.
Nu möttes alltså våra vägar igen. Under samma halvår som mina kliniska muskler har stärkts har Agnetas tillvaro varit en helt annan: Enligt senaste data från lungmottagningen har hon tappat 20 kilo i vikt sedan januari. Ledsamt konstaterar jag att det inte är så förvånande att jag inte kände igen henne i dag.
Efter examen valde jag att vikariera som underläkare på vårdcentral – vilket är bland de tuffaste och bästa valet jag kunde ha gjort. Från dag ett lär man sig att hantera sina begränsningar som läkare i det hav av symtom, förväntningar och önskemål man navigerar genom dagligen. Symtom man inte kan förklara varifrån de kommer, MR-undersökningar patienten efterfrågar, men som man utifrån sin medicinska bedömning inte rekommenderar som nästa steg i utredningen, och sjukdomar man inte kan bota. Samtidigt har vårdcentralen varit det bästa sättet att starta läkarkarriären, för när man väl accepterat de begränsningar man oundvikligen ställs inför uppmärksammar man allt som faktiskt går att göra för patienten för att ofta lindra och alltid trösta.
När jag slutligen dikterat klart är jag tacksam över att Agneta och hennes ord »Dig känner jag ju igen« hänger kvar med mig resten av eftermiddagen – som en påminnelse inte bara om hur snabbt livet kan förändras, utan också om att vi möter patienter i livets mest sårbara och avgörande stunder, där vi påverkar patienten inte enbart genom kirurgiska och farmakologiska åtgärder, utan även med de ord vi säger och hur vi säger dem. Att ge av sin uppmärksamhet och att ta sig tid att lyssna är sådant som patienten berättar om hemma över middagsbordet – eller vid ett återbesök ett halvår senare.
