»Det kan vara lärorikt att vara anhörig«
Hjärtats och livets rytmer är sammanlänkade. När en anhörigs hjärta slår oregelbundet rubbas rytmen hos alla runt omkring, och harmoniska melodier i dur blir snabbt en skavande dissonans i moll.
Det blir tydligt under sommaren. Soliga dagar avlöser varandra och en tidlös idyll infinner sig. Svensk sommar är alltid underbar. Ja, alltså, förutom de gångerna den inte är det. Men som tur är så är det rätt sällan.
En eftermiddag är himlen strålande azurblå med lätta bomullsmoln. Och då slår det till. Plötsligt obehag. Taktilt uppenbart. Palpatoriskt otvetydigt. Ett tum-EKG med tre avledningar visar en välkänd oregelbunden oregelbundenhet.
Hjärtat är något otroligt. En muskel som kan arbeta oavbrutet, årtionde efter årtionde, är egentligen ett biologiskt under långt bortom all modern ingenjörskonst. En motor som kan utstå oerhörda påfrestningar och diametralt motsatta förutsättningar i flera årtionden innan en första besiktning. Men vi glömmer det lätt och tar det för givet.
De allra flesta hjärtan kommer att slå cirka tre miljarder slag för att kontinuerligt försörja kroppens hundratusentals kilometer av kapillärer. Och hjärtats magi avtar inte, utan stärks ju fler gånger man ser dess elektriska aktivitet på 50 mm/s-papper eller dess pulserande siluett i genomlysning. Att ett litet knippe muskler kan fungera så väl, så länge, för så många, är inget annat än otroligt. Men vi tar det för givet. Tills det slutar fungera.
Förmaksflimmer. Ingen oro över vad och varför: tillståndet är väl utrett och väl förstått efter flera episoder under många årtionden. Däremot en oro över vem: vilken läkare ens anhörig kommer att träffa på akuten. De flesta brukar ha koll på sjukdomstillståndet, riktlinjerna och alternativen, och baserat på det elkonvertera med goda resultat. Men ibland är det någon mindre kunnig som hittar på en handläggning som går emot all medicinsk kunskap, eller någon som inte läst journalen eller inte velat prata med patienten innan hen bestämt sig för en handläggning. Det kan vara lärorikt att vara anhörig.
Riktlinjer har självklart sina begränsningar. »Bad doctors don’t know guidelines. Good clinicians follow guidelines. Great clinicians know when to ignore guidelines.« Men innan riktlinjer var så vanliga som de är i dag var risken nog mycket högre att möta en kollega som bara höftade med sin handläggning.
Under den största delen av vår historia var förmaksflimmer insteget till ett invalidiserat liv med strokens fruktansvärda sekvele och en förtida död. Men de senaste 60 åren har defibrillatorer och blodförtunnande förebyggt så mycket lidande. Men vi tar det för givet.
Att elkonvertera ett flimmer är i dag en snabb, säker och odramatisk procedur. Men bara för att något är vanligt och relativt ofarligt betyder det inte att det inte är viktigt eller vackert. Kombinationen av medicinsk kunskap, fysiologi och teknik kan skrämma bort de allra flesta förmaksflimmer och farhågor. Förutom kanske just farhågan om vem ens anhörig får träffa – var i kunskapens Gauss-kurva man råkar hamna just då.
Som tur är träffar min anhörig en vettig kollega. Som lyssnar, är trygg i sig själv, och har koll på varför riktlinjerna ser ut som de gör. Det blir ett kort besök. En liten stöt, och åtta timmar senare är min anhörig i bilen på väg tillbaka till sommaridyllen.
Nästa dag är himlen lika somrig och azurblå, men vi tar några färre saker för givna. Och det är nog bra att ibland påminnas om just allt man tar för givet. Svensk sjukvård är alltid underbar. Ja, alltså, förutom de gångerna den inte är det. Men som tur är så är det rätt sällan.
