»Det var inte tabletter hon behövde, hon behövde någon att prata med« 

När jag läste till läkare i Köpenhamn för snart 20 år sedan ingick det på första terminen en kurs i att intervjua en patient och lära sig att ta en bra anamnes. Även om det är länge sedan nu så minns jag denna kurs mycket tydligt. Läkarstudenterna delades in i grupper, och varje grupp tilldelades en »praktiserande läkare« som vi åkte ut till. 

Specialisterna i allmänmedicin i Danmark är egna företagare, och på den tiden hade många kliniken hemma i garaget eller liknande. Min grupp hamnade hos en äldre kvinnlig läkare som arbetade utanför Köpenhamn, och hon hade tagit fram en patient till oss var. Vi fick patientens namn och adress. Detta var den allra första patient jag träffade själv som läkarstudent. Alla fick veta ungefär vilken diagnos patienten hade. Jag minns att läkaren tittade på mig och sa: »Det är en äldre kvinna, jag tror hon passar dig och du kommer förstå vad det handlar om.« 

För mig var Danmark ett nytt land med ett nytt språk som inte alltid var så lätt att förstå. Så med lite fjärilar i magen åkte jag hem till patienten. Det var en kvinna i sjuttioårsåldern som bodde ensam i en stor villa ute på landet. Hon var varm, vänlig och mycket glad för att jag kom på besök. Jag tror hon talade lite extra tydligt och långsamt så att jag skulle förstå. Vi satt i hennes vardagsrum, och hon bjöd på fika med hembakade kakor. Jag kände mig välkomnad och ompysslad, något jag verkligen behövde eftersom det var ganska ensamt som ny i stan. 

Vi träffades flera gånger för att jag skulle kunna ställa alla mina frågor, och det var lika trevligt varje gång. Hon berättade om sitt liv, hur hennes make gått bort ett år tidigare, och sedan dess kände hon sig väldigt ensam. Ibland träffade hon sina två söner, men de hade sina egna liv så det var inte ofta de sågs. Den ena sonens fru var inte heller så förtjust i henne, så det var inte så lätt när de träffades. Hon berättade om hur hon gjort det mesta med maken innan han gick bort. Jag tror att maken dog ganska plötsligt och hon blev ensam kvar. 

Kvinnan berättade om hur hon gjorde gympa i sovrummet varje morgon – hon stod i vardagsrummet och visade mig rörelserna. Hon berättade också att hon ibland gick på bio själv – då satt hon i foajén och drack kaffe samtidigt som hon tittade på människorna. 

Hon kände sin läkare sedan länge, och efter makens bortgång då hon kände sig ledsen hade läkaren skrivit ut antidepressiva tabletter. Jag minns inte om vi pratade om huruvida medicinen hade effekt eller hur hon mådde – jag tror att jag hade fullt upp med att fokusera på anamnesen, men jag minns den glädje hon gav mig, och jag tror att jag gjorde henne glad. Hon var ensam, hon sörjde. Jag var ensam. Våra möten gav oss ett sammanhang där vi förstod varandra och gjorde varandra sällskap. Svårare än så var det inte. 

När jag tänker tillbaka förstår jag i dag att hon inte var deprimerad, hon var ledsen och ensam. Det var inte tabletter hon behövde, hon behövde någon att prata med, och det förstod nog hennes läkare. Därför fick jag åka hem till henne. 

När jag nu själv arbetar som läkare känner jag igen mig så. Om jag kunde skriva ut en läkarstudent som kom hem till mina äldre patienter som söker för nedstämdhet vore det fantastiskt. Men i stället gör jag precis som hennes läkare. Jag tar fram receptblocket och hoppas på att det lindrar lite grann. 

Oftast är mina patienter inte psykiskt sjuka, de är ensamma och ledsna. De behöver någon att prata med. De behöver någon som orkar lyssna och förstår. Om det ändå fanns i tablettform.