»Detta är ett sjukt barn«
Jag bläddrar i pappersarken i den slitna, bruna journalmappen. Strandskatorna som byggt bo på sjukhustaket flyger fram och tillbaka och skriker högljutt. Det är sommar på barnkliniken, och för en stund har jag tid att gå igenom gamla journaler inför en studie om meningokockinfektioner hos barn.
I några av journalerna ligger fotografier på barn med utbredda utslag över ben och bål. De ser så sjuka ut, nästan overkligt sköra. Jag läser de kortfattade anteckningarna från mina kollegor och kan höra deras röster: »Detta är ett sjukt barn. Klinisk bild som vid meningokockinfektion. Barnet är septiskt. Antibiotika omedelbart.« Kort och koncist, nästan kärvt, men inte mer än som behövs, och där de första fem orden är ett närmast perfekt exempel på en sammanfattning av det viktigaste, det som i journaler kan skrivas under rubriken »AT« – allmäntillstånd.
Jag har lärt mig så mycket av kollegorna på barnkliniken, men särskilt detta: vikten av att se. Att redan i dörröppningen göra en första bedömning. Barnets aktivitetsgrad, ögonkontakt, färg, andningsmönster – allt säger något. I många fall räcker det att se på barnet för att avgöra hur bråttom det är att agera. Den insikten gäller fortfarande, 25 år senare. Lägg in barnen som kommer med ambulans eller de som sökt mer än en gång tidigare – det är bara delvis sant nu när ambulans larmas mer frekvent och akutbesöken ofta är många vid samma sjukdomstillfälle. Även om vi inte kunde ha varit utan den medicinska utvecklingen och tillgång till all diagnostik, är den basala kliniska värderingen, att se patienten – med tillgång till egen eller andras erfarenhet – fortfarande viktig och avgörande i många fall.
Jag läser en journal från 2003 – det känns inte alls så länge sedan, men när jag tänker efter är det över 20 år sedan. Under den tiden har antalet meningitfall minskat kraftigt, inte minst tack vare pneumokockvaccinet. Hemofilus-meningiterna var redan på väg att försvinna när jag började min ST-tjänstgöring 1997. Lyckligtvis är meningokockinfektioner nu så ovanliga att dagens ST-läkare knappast kommer att se något fall, men när de dyker upp måste de misstänka tillståndet och agera snabbt.
Journalanteckningarna i den bruna mappen är korta, provtagningar och undersökningar färre än i dag. »Familjen kommer i egen bil och bär in barnet på akuten«, står det. Sköterskan, som sett många sjuka barn, ser genast att detta barn måste omhändertas direkt. Nål sätts, blododling tas, antibiotika ges och dropp kopplas. Barnet förs till Iva, vårdas några dagar, flyttas sedan till barnavdelningen och skrivs ut efter ytterligare några dagar. Bakom de knappa raderna i epikrisen döljer sig ett livshotande tillstånd, en familj i kris och en hel vårdkedja i arbete.
I vår region använder vi devisen: »Vi gör det tillsammans – ta ansvar för ditt steg, återkoppla till steget före och underlätta för steget efter.« Det skulle kunna uppfattas som något slags ledarskapsfloskel, men det är ju egentligen bara att klokt uttrycka vikten av att ta ansvar för sin del i gott kliniskt (sam)arbete. Det gällde för 25 år sedan också. Jag blir rörd när jag läser den kloke infektionsläkarens ord: »Vi tror att patientens snabba tillfrisknande till stor del berodde på att man på barnmottagningen i Vetlanda redan tidigt identifierade meningokocksepsis och snabbt satte in högdos antibiotika efter blododling.«
»Barnet piggnar till och skrivs ut till hemmet. Får göra uppehåll med träning fram till återbesök om en månad«, slutar epikrisen.
För de sexton barn vars journaler jag gått igenom gick det bra. De fick fortsätta sina liv med skola och sommarlov – tack vare en välfungerande sjukvård och effektiva antibiotika.
