»För mig är det närmast magiskt att vara en del av ett stort sjukhus«
»Vad bra att du gjorde en DT. Hon hade dött annars.«
Orden dyker upp på min skärm när jag öppnar journalsystemet, ett meddelande från en ST-läkare som jag arbetade natt med på kirurgakuten.
Patienten jag träffade på akuten hade buksmärta som känts tämligen benign, intermittent under två månaders tid, med beskedligt status och utan tydliga provavvikelser. Min plan var att skicka hem henne med min mest betryggande läkarröst: »Inget som jag kan se just nu tyder på att detta är akut, men om du skulle känna dig sämre, få feber eller mer ont ska du givetvis söka igen.« När jag gick in i rummet för att ge besked var det ändå något som fick mig att säga: »Låt oss göra en DT så att vi inte missar något.«
Hon hade genomgått en gastrisk bypass, dottern var med som tolk och klockan var tre på morgonen. Risken var stor att information gått förlorad på vägen eller aldrig framkommit.
Datortomografin visade en tarm som höll på att dö av syrebrist. Beslutet om DT innebar att en tarm kunde snurras upp och återfå sin friska färg, att en dotter under 20 fortfarande har en mamma.
På efterföljande röntgenrond beskådade vi tarmsnurran, som var så avvikande att till och med jag, med min otränade blick, såg att något var allvarligt fel. ST-läkaren som skickat meddelandet kommenterade återigen att det var bra att jag beställt undersökningen. Tyst, nästan för mig själv, sa jag: »Men tänk om jag inte hade gjort det.« Kollegorna hörde, och en erfaren kirurg som jag sett leda otaliga larm på akuten svarade: »Nästa gång gör du ingen DT och patienten dör.« Budskapet var rakt och oförskönat: denna gång gick det bra, men nästa gång kanske det inte gör det. Orden var krassa, men ögonen runt omkring mig var empatiska.
Det är ögon som sett mycket: lidande och död, men också hopp och läkning. Som så många gånger tidigare under mitt AT-år på sjukhuset slogs jag av en enorm vördnad och tacksamhet för människorna runt mig. Alla gånger, både under min tid som läkarstudent och som AT-läkare, någon som tagit tid från sin redan överfulla dag för att lära mig något. Alla patienter och människoöden som format dem, alla uppoffringar som krävts för att bevara en empatisk blick. En verklighet för alla som arbetar inom vården.
Jag får samma känsla av stolthet när jag ser adrenalinstinna händer försöka få i gång ett hjärta som inte längre slår, när en psykiater når fram till en psykotisk patient eller när medicinläkarna samlas med totalt fokus kring en patient med svårbehandlad anemi. För mig är det närmast magiskt att vara en del av ett stort sjukhus, ett komplext maskineri som aldrig stannar. Nya kläder som kommer från tvätteriet, soptunnor som töms, material som alltid finns på plats – en verksamhet med enorm bredd som fortgår outtröttligt. Vår del av det världsomfattande projektet att värna om mänskligt liv, drivet av människor från alla kulturer och tider – ett vittnesmål av både mänsklig innovation, envishet och hoppfullhet.
Känslan är extra påtaglig när jag går nattjourer och tittar ut över staden skymd i mörker. Ni kan sova tryggt, för vi finns här om ni behöver oss. Vi sover aldrig.
Varje gång jag öppnar datorn känner jag hur pulsen stiger: Har jag missat något? Min tid som AT-läkare är över, och sakta formas jag till att bli en av dem som får försöka hjälpa människor som är rädda och har ont. En av dem som får ta del av det mest intima och känsliga, som får höra sådant som kanske aldrig berättats för någon.
Jag vet att jag ibland kommer att missa. Jag kommer att fatta beslut som resulterar i död snarare än liv. Möta ilska, sorg, rädsla och smärta jag inte kan lindra, och än mindre bota. »Nästa gång gör jag ingen DT och patienten dör.« Men tacksamheten över att jag får göra just detta, ödmjukheten inför livets sårbarhet och tryggheten från mina kollegor gör mig modig nog att fortsätta.
