»Gratis kollektivtrafik, 21-årsgräns för alkohol – men enlitersmuggar för läsk …«
Jag hade väntat mig fler överviktiga amerikaner under vår resa genom USA. Men kanske är det jag ser mer ett resultat av våra valda destinationer än verkligheten. San Francisco, Las Vegas, Washington DC och New York City – städer där människor rör sig, och där hälsomedvetenhet kanske är mer närvarande. Det är först i Tucson, där vi hämtar vår dotter efter en termin på University of Arizona, som övervikten blir påtaglig. Men det är inte bara kroppsstorlekarna som slår mig – det är också ojämlikheten. De sociala skillnaderna mellan rika och fattiga i USA är så skarpa att de skär i ögonen. Tänk vilket fantastiskt land det skulle kunna vara om det bara tog hand om sin befolkning lite bättre.
Dottern är vältränad och hälsomedveten. Men 700 studenter delar på ett kök på 6 kvadratmeter. Amerikanska ungdomar introduceras därmed aldrig till matlagning eller hemlagad kost när de flyttar hemifrån. Utan möjlighet att laga egen mat har dottern lagt på sig ett halvt kilo i månaden. Tucson är en trist stad med sand, kaktusar och brännande sol. Campus är välskött och modernt med pampiga byggnader och stora idrottsanläggningar. Privata donationer och höga terminsavgifter möjliggör detta. Jag blir avundsjuk. Tänk om Karolinska institutet hade varit lika välplanerat och utbyggt. Men för jämlikheten och folkhälsan är det trots allt bättre med fri skolgång. Däremot ligger Tucson före Sverige på ett oväntat område: kollektivtrafiken. En modern spårvagn går regelbundet från city genom staden till universitet. Helt gratis. Även bussarna är gratis – men tomma. Busskurerna har ockuperats av »crackheads« och »fentanylzombies«. Kontrasternas USA.
På flygplatsen kostar varje väska över 23 kilo extra – men din egen vikt spelar ingen roll. Min fru hamnar längst bak i planet, inklämd bakom en kvinna som egentligen hade behövt två säten. Fyra rullstolar står uppradade vid gaten, redo att köra passagerare som inte kan gå själva. De som skjutsar är lika överviktiga som de som skjutsas, bara lite yngre. Det är en sorglig syn.
Under vår utflykt till Grand Canyon stannar bussen för frukost. Vid bordet bredvid sitter en far och hans två vuxna söner – alla tre överviktiga. De beställer den största frukosten på menyn. »Starvation is the best seasoning«, säger en av sönerna när maten kommer in. Vi lär oss snabbt att alltid beställa den minsta storleken av läsk, kaffe och öl, annars blir allt »oversized«, samt att »eggs and bacon« till frukost också innebär pommes och toast. Utbudet av skräpmat är för stort. Portioner för två, friterat, mycket ost samt avsaknad av grönsaker.
Gratis kollektivtrafik, 21-årsgräns för alkohol – men enlitersmuggar för läsk och alltid någon liten chipspåse som läggs med som »complimentary«. Avsaknad av närbutiker med annat än helfabrikat och processade, frysta varor. Kontrasternas USA. De nya kostråden till trots – för att underlätta att välja hälsosamma alternativ krävs framför allt en styrning av utbudet av livsmedel.
På flygplatsen i San Francisco slår vi läger vid en avlägsen, halvtom gate. Tjejerna går på toaletten. Jag skrollar på mobilen. En äldre herre sätter sig mittemot mig, två meter bort. Han pratar i telefon med en nära anhörig om ett föredrag han just hållit. Han är avslappnad, men alert. Jag vill inte störa. Men jag känner igen honom och tänker: Hur mycket mer jämlik och hälsosam hade världen varit, USA – kanske till och med Sverige – om du, John Kerry, hade vunnit presidentvalet 2004?
