»Han trivdes med att hålla en hög alkoholkonsumtion«

Krister sökte mig på grund av svår värk. Han hade en hög alkoholkonsumtion, och tidigare läkare hade anmodat honom att sluta dricka sprit, eller i varje fall dra ner på konsumtionen. Varje gång hade detta lett till att Krister bytt läkare. Till mig sa han att han var mycket väl medveten om att han hade supit sönder sin lever, och kanske fler organ i kroppen, men han trivdes med att hålla en hög alkoholkonsumtion. Samtidigt skötte han ett stort företag som gick bra, till och med mycket bra. Det var alltså inte så att hans alkoholkonsumtion ruinerade hans ekonomi. Han tyckte att han hade ett gott liv trots att en del krämpor hade börjat stöta till. Han ville fortsätta leva så gott han kunde, men var inte beredd på några drastiska åtgärder för att förändra sin livsstil. Men nu hade han fått värk, mycket värk. Och han visste mycket väl att hans nedsatta leverfunktion, som berodde på alkoholen, gjorde att många värkmediciner inte kunde användas.

Jag startade en utredning för att ta reda på varför Krister hade ont. Det visade sig att han hade en prostatacancer som hade metastaserat till skelettet. Jag remitterade honom till det stora sjukhuset, som ville sätta in kraftiga cytostatika och strålbehandling. Någon diskussion ville varken patienten eller läkarna på urologen veta av. Det var antingen den behandling de föreslog eller ingen alls. Ingen behandling ansåg de för övrigt heller inte som något alternativ. Något samförstånd dem emellan var uteslutet.

Krister sökte upp mig igen och frågade vad han skulle göra. 

Vi gjorde en överenskommelse, ingick ett avtal. Jag sa att jag skulle berätta för honom precis vad jag tyckte han borde göra. I det ingick att sluta med alkohol. Jag betonade också att det var ett råd. Patienten fick göra som han ville, och tillerkännas full respekt för sina beslut, även om de gick emot vad jag föreslagit.

Vi kom överens om en remiss till en privat urolog som Krister tidigare haft kontakt med. Där fick han en lindrigare behandling, men den innebar mindre möjligheter att bromsa cancern. Framför allt fick han en behandling som kunde kontrollera hans smärtor.

Alldeles oavsett fanns ingen behandling som kunde ta bort sjukdomen. Allt handlade om chansen att kunna leva en viss tid. Det var i båda fallen en avvägning mellan ett så drägligt liv som möjligt en kortare tid eller ett odrägligt liv under en något längre period. Krister var med i detta beslut och levde några månader till. Han var fri från smärtor och ångest. 

Däremot var behandlingen ett brott mot de vårdprogram som fått en alltmer normativ inriktning, den typen av program som fått allt större inflytande. Ofta är sådana vårdprogram kopplade till utvärderingar av behandlingar. Patienten blir då samtidigt försöksperson. Samförståndet försvinner.

Den viktiga frågan måste dock ställas: Vad är meningsfullt för patienten? För den här patienten var det möjligheten att kunna ta flyget till sin lägenhet i Spanien när han ville. Ofta gjorde han det när andan föll på, det kunde vara samma dag. Tåget till Köpenhamn, och därifrån första flyg till Málaga. Om han kunde göra detta var det helt i sin ordning med en behandling som inte satte hinder i vägen.

Mening handlar om nuet och framtiden – även om den är kort.