»Har du någonsin gått på en patients begravning?«
– Har du någonsin gått på en patients begravning?
Det är min vuxne son som frågar, vi pratas vid i telefon.
– Nej, faktiskt inte, svarar jag. Det har aldrig hänt.
– Varför inte? Du som pratar om hur viktig relationen mellan läkare och patient är.
– Där har jag dragit min gräns, säger jag efter en stunds eftertanke.
Min son är på väg in i skrået, jag håller på att trappa ner.
Några dagar senare är det allhelgonahelg. Jag vandrar runt på en kyrkogård fylld av ljus och människor i klungor. Släktingar som kramar varandra, lägger ner blommor. En kort andakt i kyrkan där jag tänker på mina kära som gått före, på barnbarn som bär på livet. Också tankar på död jag mött i jobbet: anhöriga tacksamma över mammans långa fina liv, förtvivlade föräldrar som mist ett barn, makar som saknar sin livspartner så mycket att de inte vill leva.
Minnen från förr när jag var bakjour, innan dödsfall delegerades, då jag åkte som en lieman mellan äldreboenden och konstaterade dödsfall.
För en kort stund en begrundan om det egna livets begränsningar. Förr en tanke som fick det att suga till i bröstet, nu en mer fördragsam känsla.
På väg hem går jag förbi en kyrka som ringer till gudstjänst. Jag slinker in. Inser att jag kommit till kyrkan i min vårdcentrals upptagningsområde. Ser mig omkring men känner inte igen några ansikten. Körsången tystnar, och jag förstår att jag är på en ljuständning. De som dött under året räknas upp, och det tänds ett ljus för var och en. Jag är på väg att gå när jag hör ett namn jag känner igen. Är han död, tänker jag? Han som gick på dans trots att han var över nittio år, kom alltid klädd i kostym och fluga, luktade gott. Sedan ett kvinnonamn som väcker minnen från hembesök i en tyst lägenhet, försök att bryta mönstret av otaliga akutbesök, det för starka kaffet. Jag stillar mig. Tänker på mina döda patienter. Inser att jag trots allt bär med mig deras berättelser, de finns inom mig. Och alla andra människor jag mött? Sista ljuset tänds för en gammal domare som jag skött från pensionering fram till att hon försvann till ett äldreboende i andra änden av stan. Våra samtal om religion, politik och böcker blir åter levande. Även hon nu borta.
Ljuständningen stannar kvar inom mig, på vägen hem genom en tidig kväll. Någonstans en existentiell sorg som jag försöker att bottna i, vilket inte är helt lätt: vi föds och vi dör, konstaterar jag till slut. Men också: vilka fantastiska människor jag mött och möter på vägen.
Väl hemma i vardagsbestyren bär jag med mig en känsla av tacksamhet.
