»Hon hade en dröm: att åka till New York«

Astrid var en av mina patienter i »det lilla samhället«. Hon hade följt med mig från sjukhuset sedan jag blev klar med min specialistkompetens i allmänmedicin och fått tjänst som ordinarie distriktsläkare. Astrid hade haft tre hjärtinfarkter. Vid den här tiden räknade man med att dödligheten i en obehandlad hjärtinfarkt var mellan 25 och 30 procent. Hon hade alltså haft tur och överlevt, men hade svår kärlkramp och hjärtsvikt. Det var innan ballongvidgning eller annan kranskärlskirurgi fanns tillgänglig. Hjärtsviktsbehandlingen var primitiv. Allt vi hade att ta till var enkla läkemedel som digitalis och vattendrivande, som i och för sig kunde förbättra hjärtats funktion, men ofta orsakade andra biverkningar för patienten. Risken för nya hjärtinfarkter fanns hela tiden.

Astrid var alltså svårt hjärtsjuk. Hon var född 1917 och hade inte rest mycket. Men hon hade en dröm: att åka till New York. Detta var före »Änglagård«-filmerna, men Astrid hade haft släktingar som emigrerat till New York och hon drömde om att uppleva staden. Hennes morbror Ragnar, hennes äldsta släkting, hade just dött, 97 år gammal. Han hade bott i New York hela sitt vuxna liv och hade skrivit brev hem om staden. Ragnar emigrerade 1914 för att slippa göra militärtjänst i Sverige. Den var visserligen bara en månad lång, men Ragnar var rädd att Sverige skulle dras in i världskriget. Nu fanns Ragnar inte mer, så hon kunde inte träffa honom. Men hon ville uppleva staden.

Astrid frågade på medicinkliniken om det vore möjligt att åka till New York.

»Absolut inte«, blev svaret från en överläkare. »Du är alldeles för sjuk och riskerna för stora. Det skulle innebära en stor belastning på din kropp att sitta stilla så länge. Du skulle i värsta fall kunna dö.« Astrid vågade inte fråga mer. Stora sjukhus utstrålar strukturell makt, och man ifrågasätter inte makt i onödan, åtminstone inte öppet.

Men Astrid lärde mig att patienter hade lättare att ifrågasätta auktoriteter på mindre läkarmottagningar. Astrid vågade inte riktigt ställa frågan om New York till mig. Men hon berättade om sina drömmar. Och så kom det fram att man hade förbjudit henne att resa, eller i varje fall starkt avrått från det.

Vi diskuterade detta. Astrid var ungefär 65 år vid det här laget. Hennes man var död. Hon hade vuxna barn och barnbarn som bodde i Sydsverige. En stor dröm hade hon. Hur hanterar man som doktor detta? Var det min uppgift att se till att maskinen människan fungerade, eller att den existentiella varelsen kunde uppleva mening i sitt återstående, förmodligen ganska korta liv?

I fallet Astrid var chanserna inte så stora för ett långt återstående liv vad man än gjorde. Vilken rätt hade jag att inskränka hennes liv?

Så jag svarade: »Åk! Se bara till att du har en bra försäkring om något skulle hända.«

De praktiska sakerna ordnades. Astrid åkte. Och hon kom tillbaka. Det gick inte att ta fel på att det varit en mycket lyckad resa. Tidigare hade hon varit dämpad, tystlåten, kanske på grund av den smärta kärlkrampen förde med sig. Nu sken hon. Det hade varit hennes livs upplevelse. Jag tror att hennes glädje också minskade hennes fysiska smärta.

Ett par år senare dog hon i en ny framväggsinfarkt. Men hon hade varit i New York. Och hon fick dessutom nåden att dö hemma i sin egen trädgård, fylld med doftande pioner.