»Jag träffar människor då jag handlar på Willys på onsdagar«

Vi är på hembesök. B sitter på stolen bredvid bokhyllan. Rummet är kalt men välstädat. Förmiddagsljuset strilar in mellan persiennerna. Lägenheten ligger på översta våningen i ett kommunalt bostadshus i ett av stadens mindre bemedlade områden. Det finns ingen hiss. B öppnar försiktigt dörren och släpper in oss. Han har yvigt mörkt hår och ett stort långt skägg. Kläderna är slitna men rena. Så skulle man kunna beskriva lägenheten också. Den ser ut att vara från 60- eller 70-talet och tycks inte vara moderniserad sedan dess. Det är slitet och gammalt men rent och i ordning. En jacka hänger på hängaren i hallen och ett par skor står prydligt där under.

Vi går in i vardagsrummet. Här står stolen bredvid den så gott som tomma bokhyllan. Mitt emot står en soffa med ett soffbord och en köksstol. I övrigt är det kalt. B sätter sig på stolen. Det långa skägget sträcker sig till magen. Jag tar köksstolen och sätter mig mitt emot honom. Sjuksyster sätter sig i soffan. B möter inte blicken utan tittar liksom förbi. Jag frågar hur han mår, och efter lite funderande säger han: »Bra«. Sedan blir det tyst. Jag väntar för att se om det ska komma något mer, men det gör det inte. B sitter stilla långt fram på stolen med sina händer i knät. 

Jag noterar att lägenheten inte har någon tv. Inte heller någon radio. Sedan tidigare vet jag att han har en gammal knappmobil som han allt som oftast stänger av. Vi har haft problem att nå honom många gånger. Han har då sagt att han har telefontid mellan 9 och 10 på torsdagar och att vi kan nå honom då. Det brukar dock inte fungera, då han ändå inte svarar på sin telefontid. Vi får helt enkelt bestämma tid med honom då vi ses eller skicka brev.

Då vi sitter där tysta hör jag honom plötsligt viska, liksom för sig själv: »Tyst«. Han hyssjar också stillsamt för sig själv. Jag frågar honom om han hör röster och han svarar: »Ibland«.

Jag kommer att tänka på Tolstoj, en ortodox munk eller liknande. Tyst, rak i ryggen med det stora skägget. Jag frågar vad han gör på dagarna. Han svarar att han läser. »Vad då?«, frågar jag. »Ett lexikon«, säger han och visar mig boken som ligger uppslagen i bokhyllan. Det är ett lexikon där varje sida är nerlusad med små anteckningar och krumbukter i minimal handstil. Vissa ord är överstrukna med markeringspenna. Han är på bokstaven R. 

»Läser du något annat?«, frågar jag. »Någon roman eller så?« »Nej«, svarar han stillsamt. »Jag läser en synonymbok och en bok om etymologi också.« Sedan blir han tyst igen. Sitter på stolen med armarna i knät.

Jag frågar varifrån rösterna kommer. »Grannarna där nere«, säger han. »Stör de dig?« »Nej.« Återigen tystnad. Han tittar upp i taket. Något vidare samtal tycks det inte kunna bli.

Återigen försöker jag. »Träffar du någon, eller är du mest ensam?« »Jag träffar människor då jag handlar på Willys på onsdagar. Vid niotiden.« »Träffar du vänner?« »Nä, jag känner dom inte.« Hans röst är eftertänksam och nästan viskande. Ögonen i taket, eller så tittar han förbi. Han tycks tillfreds med sin tillvaro. Jag försöker en sista gång: »Kommer du ut och går eller motionerar du något?« Han sitter med händerna i knät, det stora håret och det flödande skägget. Blicken i taket. »Till våren«, säger han. »Till våren ska jag ta en promenad.«

Det är något speciellt med B. Hans Tolstoj-look och eftertänksamhet. Hans rutinbundna leverne och hans till synes minimala behov av social kontakt. Troligen är det bara vi som besöker honom. Men jag tänker att han har sällskap av sina röster, och utan dem skulle han bli ensam. Vad vet jag? 

Ute på gatan lyser den klara förmiddagssolen. Det är höst, och som en björn kommer B ut framåt våren. Att träffa sådana som B gör min dag och får mig att fortsätta vara psykiater.