»Jag upplever att man i de digitala mötena kommer närmare in i patienternas liv …«
Det är lördag morgon och jag förbereder mig för mitt digitala pass från mitt arbetsrum hemma. Jag startar min bärbara tjänstedator och väntar på att min status på skärmens högra kant ska lysa »aktiv«. Jag ser hur många läkare, spridda över hela Sverige, som är i tjänst digitalt och känner genast en gemenskap. Samtliga sitter i sina hem, precis som jag, och arbetar. På skärmens högra fält ser jag hur många patienter som väntar.
Jag väntar med spänning och nyfikenhet på att få träffa min första patient. Jag trycker på knappen för att starta videosamtalet och ser hur patienten håller på att logga in. Snart kommer jag att bjudas in i ett nytt arbetsrum, beroende på var patienten befinner sig. Ofta är det i ett hus, i en lägenhet, i klädkammaren, eller utomhus – i någon park, i bilen, på arbetsplatsen, på festen, i butiken eller i ett köpcentrum. Arbetsrummet flyttas utomlands när patienter är på resa i världens olika hörn.
Samtalet börjar ofta med en vink med handen som hälsning. Därefter börjar vi direkt samtalet, utan några fler hälsningsfraser. I början kändes det konstigt, då man i det fysiska hälsar på patienterna i receptionen när man hämtar in dem. Man promenerar sedan tillsammans till undersökningsrummet, där patienten hänger av sig sin väska eller jacka, och först efter detta sätter man sig ned och börjar samtalet. Nu när jag har börjat med det digitala inser jag att ovanstående tar tid. Man kan uppleva att man i det fysiska mötet får mycket information, till exempel hur patienten går, hur andningen fungerar osv. Detta får man även i det digitala – men betydligt snabbare.
Jag hade en patient med obehandlad depression, som hamnat i kris. Hon gick runt i sin lägenhet medan vi pratade: ett tecken på oro, ångest samt svårigheter att slappna av. En annan patient med depression satt i ett mörkt rum med neddragna gardiner mitt på dagen. Han uppvisade nedsatt mimik och pratade med låg röst.
En situation som jag tyckte var komisk började med att patienten frågade hur doktorn mådde, fast han själv hade väldigt ont och drog med handen över magen. En annan, som nyss avslutat sin alkoholavgiftning och önskade få lugnande medicin, pratade medan han sprang i träningskläder. Ytterligare en patient med hosta hade svårt att samtala och vi fick kommunicera med korta pauser. Hos ett tidigare vaccinerat ettårigt barn med utslag jämförde vi bilder på internet och kunde utesluta svinkoppor och konstatera troligtvis virusutlöst utslag. En annan patient, som hade arbetat nattskift, blev väckt av min påringning på dagtid och valde att fortsätta samtalet liggande i sängen.
Jag upplever att man i de digitala mötena kommer närmare in i patienternas liv och ser deras äkta »jag« mer än vid fysiska besök på vårdcentralen. I stället för att de kommer in i vårt arbetsliv på vårdcentralen bjuds man in i patientens liv på ett annorlunda sätt, vilket ger mer information om man är observant.
Digitala möten brukar ta högst 20 minuter inklusive dokumentation, och man hinner med råge klara av hela SBAR (situation, bakgrund, aktuellt tillstånd och rekommendation). Att jobba digitalt är annorlunda och, som allt annat i början, ovant. Att arbeta både fysiskt och digitalt på en vårdcentral är för mig en förträfflig kombination som ger stor variation med stor nöjdhet och ökad produktivitet.
