»… tänk om man står där bakom en sanddyn och så är något av barnen tokseptiskt …«
Jakob Ratz Endler
I Namibia kan man köra i timmar utan att se tecken till liv, bara sand och sten som möter himlen. Den första gången vi reste dit var vi – medicinskt – helt oförberedda och tog inte med oss ens ett paket plåster. Inte helt oväntat skar sig något av barnen och fick lagas med lite tyg och silvertejp. Det gick naturligtvis bra, men det kändes lite klantigt när man är två läkare som är ute i vildmarken.
Så inför vår andra resa skaffade jag en första hjälpen-väska. Eller väska och väska, det var mer som en resväska. För när man börjar tänka på allt som kan ske där ute i öknen, då behövs det grejer. Inte bara sårtejp, utan ett ordentligt suturset med olika typer av suturer. Eftersom familjen reser med egen gynekolog så finns det naturligtvis spekulum, operationsinstrument och väldigt praktiska avnavlingsset. För tänk om man träffar på en gravid kvinna i nöd? En sak leder till en annan. Om man ska kunna göra en fältoperation behövs det anestesi, så ner med spinalnålar, laryngoskop med tillhörande blad. Endotrakealtuber i olika storlekar, och alla narkosläkare vet att en av de viktigaste sakerna man har på operationssalen är en sug, så en sådan blev det också. Ska man intubera så måste man kunna ventilera, så ner med handblåsor, både för barn och vuxna. För tänk om det är minstingen som blir riktigt sjuk?
En stund övervägde jag om vi inte skulle behöva en syrgaskoncentrator. Den kostade i och för sig fyratusen kronor, fast tänk om man står där bakom en sanddyn och så är något av barnen tokseptiskt, då kommer jag verkligen att önska att jag inte snålat. Men där någonstans drog jag en gräns, och koncentratorn blev kvar på den virtuella hyllan. Som tröst slank det i stället ner en hudstapler. Mest för att det känns lite coolt att säga att man har en »skin stapler« i sin doktorsväska. Om det liksom skulle komma på tal någon gång. Sedan behövs det naturligtvis intravenösa vätskor, så då måste det även finnas PVK:er och infusionsaggregat. Blodsockermätare, intraosseösa nålar, stetoskop och blodtrycksmanschett fick också plats. Och naturligtvis läkemedel! Medicinens ryggrad.
När allt var färdigt rymde nog väskan goda 100 liter fältsjukhus och vägde som en halv soldat. En enda resa fick bagen följa med på, och sedan dess har den samlat damm i flera år i en garderob i Nacka, väldigt långt från stenöknar.
För några veckor sedan reste vi tillbaka till Namibia, och vi skulle filmiskt paddla nerför Orange River tillsammans med en grupp vänner. En massa barn, några äldre, till och med en hund, och väldigt långt till närmaste sjukhus. All packning skulle bäras, så fältsjukhuset fick stå kvar i garderoben. I stället packade jag en fyra liter stor vattentät kameraväska med ting och försökte tänka »Vad vill jag verkligen inte vara utan om hjälp är många timmar bort?«
Så här blev min lista: suturset och tejp, skalpell, pincett, termometer, klorhexidin, två sprutor med nålar, pulsoximeter (en yrkesskada) och läkemedel. Medicinerna var Betapred, antihistamin, bredspekt-rumantibiotika, adrenalin (inte Epipen, utan 1 mg/ml som kostar nästan ingenting), långverkande lokal-bedövningsmedel och så världens bästa läkemedel
ketamin, fältskärens bäste vän. Ni kanske minns reklamen om hur Ipren var den »intelligenta värktabletten«? Om det fanns boxningstävlingar för läkemedel skulle ketamin dansa i cirklar kring Ipren.
Några dagar in på resan trampade en tonåring på en rejäl tagg. Med godis- och Iphone-anestesi försökte vi få ut den, men den satt alltför djupt. Så den lilla doktorsväskan öppnades, tre ml Narop injicerades och sedan kunde vi med hjälp av skalpell och pincett få ut den ganska rejäla träbiten. Det saknades naturligtvis sterilitet och en massa annat, men vi hade allt vi behövde.
Vad har du i din väska, kära kollega?
