»Tänk vad underbart att titta tillbaka på livet och känna att det blev rätt bra ändå«
Jag ser att mannen är död när jag kommer in i rummet, trots att jag knappt sett en avliden person förut. Döden liksom känns i luften, det är stilla. Jag är nybliven underläkare, och det har blivit dags att dödförklara min första patient. Gammal, multisjuk, skör – dödsfallet är väntat. Ändå känns det hela oerhört abstrakt. Tänk så många år denna man levat, allt han sett och upplevt. Allt ledde fram hit, till denna sjukhussäng på en medicinavdelning. Nu är det över, och här är jag med uppgiften att sätta den officiella slutpunkten. Vem är jag att göra det? Att säga: »Nu är livet slut, nu är du död«? Jag känner mig ung och ny i läkarrollen, ovärdig uppgiften. Ändå lägger jag mitt stetoskop på ett nu stilla bröst för att lyssna efter hjärtslag som inte längre finns. Känner mig nervös men tänker på föreläsaren som sa: »Var inte orolig för att råka dödförklara en patient som lever, det är i stort sett omöjligt.« I stort sett …
Nu, några år senare, har jag dödförklarat många patienter där döden var väntad, och det känns inte längre så märkligt. Värre är det med unga, oväntade dödsfall. Hjärtstopp tidigt om morgonen där jag efter en lång natts jourande måste lämna dödsbesked till chockade anhöriga. Går det någonsin att vänja sig vid det? Varför drabbades just denna patient, en ung person mitt i livet? Som tränade dagligen och medicinskt sett gjorde alla rätt? Det är så orättvist.
Jag måste som läkare förhålla mig till döden, för vi arbetar sida vid sida. Jag vet inte hur ofta andra 29-åringar funderar över döden, men jag tänker att den för icke-vårdpersonal måste kännas ganska avlägsen. Helst vill jag inte förhålla mig alls, och ibland önskar jag att jag kunde känna mig ung och odödlig. Åka elsparkcykel snabbt utan vare sig hjälm eller konsekvenstänk. Men så kommer det aldrig att bli, blotta tanken på elsparkcykel för med sig hot om frakturer och hjärnblödningar, ja kanske till och med döden.
Jag träffar också patienter som känner sig klara, som den 95-åriga damen som säger: »Jag har levt ett rikt och långt liv, men nu är jag nöjd.« Hon plirar milt mot mig. »Det räcker nu, jag vill inte mer.« Det är en känsla som är svår att förstå för en ung människa mitt i livet, det här att man kan bli mätt på existerandet. En själv är så uppfylld av livslåga och en sprittande angelägenhet, så mycket som måste upplevas! Tänk att inte få bli klar, att bli avbruten. Det känns bråttom att leva. Men livet är förhoppningsvis långt, och baserat på patienterna jag träffat så hinner man ofta det man vill. För det mesta är de tillfreds med hur saker blev. Tänk vad underbart att titta tillbaka på livet och känna att det blev rätt bra ändå. Så underbart att känna sig nöjd och mätt.
För några år sedan, där inne hos min första avlidna patient, sköt jag döden ifrån mig. Konceptet tedde sig skrämmande. Nu ser jag det som en förmån att jobba sida vid sida med döden. Memento mori. En påminnelse om att det är döden som gör livet värt att leva. Att återkommande få minnas det är faktiskt en av fördelarna med mitt jobb. Att inte ta något för givet och att njuta av varje stund vi har. »En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.« Till vardags lovar jag mig således att uppskatta varenda sekund som jag är frisk, levande och inte ligger i respirator. Det är inte alla 29-åringar som kan säga samma sak.
