»Vad vill du att jag kallar dig?«
Maria Roskvist
Likabehandling är så klart av yttersta vikt, liksom allas rätt att definiera sig själva. Efter all hbtq-certifiering kan det ibland kännas som att detta är ett svårt kapitel: att bemöta människor på ett respektfullt och korrekt sätt. Det kan vara så att det står en sak i journalen, och så sitter »någon annan« i väntrummet.
Jag tänker på min patient Julius. »Eller jag tror han vill bli kallad för Julia …«, säger överläkaren före vårt första möte. Ingenstans står det i journalen om någon preferens – Julius/Julias önskan angående pronomen är höljd i dunkel.
Jag tänker att det är bäst att ropa upp efternamnet och upptäcker henne direkt, en väldigt tunn person med ett skört intryck. Hon går framåtlutad, stödd på sin röda rullator med en omisskännlig röklukt omkring sig. Julias uppenbarelse är för min hjärna helt tydligt manlig, med grov haka och framträdande adamsäpple, men med det tunna kvarvarande håret lite lockigt och axellångt. Hon bär läppstift och klänning. Det gamla ordet »transvestit« svävar genom huvudet. Det är väl inte okej att använda längre, eller hur?
Jag registrerar allt detta på en millisekund, men visar inte med en min att något skulle förefalla annorlunda: ni vet, förmågan att inte visa vad man tänker – en central läkarkompetens.
Julia ser trött ut, lite trumpen och misstänksam. En vaksam skärpa lurar i ögonvrån. Jag visar in i undersökningsrummet och undrar lite hur detta ska gå. Kommer hon att ta illa upp om jag frågar? Hur ska jag fråga?
»Hej, hej välkommen, Maria heter jag. Varsågodåsitt. Vad vill du att jag kallar dig?«
Hon skiner upp, och det är som om en glöd tänds i ögonen.
»Julia.«
»Jaha, okej.« Så var den saken ur världen.
Sedan löper samtalet ganska lätt. Det märks att Julia är sjukvårdstrött. Hon har ingen större lust att prata om sina besvär, kommer på kontroll för att hon blivit kallad. Vi resonerar om kroniska besvär, om utredning. Hon är så snäll och går med på att göra en röntgen. Men mest för att göra mig nöjd, känns det som.
Att inte kunna svälja utan att ta i och att kräkas ordentligt sådär varannan dag har hon vant sig vid, det är sedan gammalt. Operationen har satt sina tydliga spår. Julia har vant sig vid en bekymmersamt låg livskvalitet. Och inte klarar hon att sluta röka heller, trots att detta är den tydliga orsaken till att hon inte längre kan svälja eller tala normalt. Vikten är låg – men stabil, bedyrar hon. »Massor med grädde i såsen!« Men matlusten lämnar lite att önska. Det är, om inte annat, tråkigt att laga mat och äta helt själv, även utan hennes bekymmer. Sväljningssvårigheterna är alltså sedan gammalt, men inte så gammalt som tatueringarna! Hon drar upp ärmen och visar suddiga bilder. »Dom fixade jag på sjön!« Gnistan i ögonen är tillbaka.
Undersökningen går smidigt, sen tar vi adjö. »Vi ses!«
Julia vinkar nätt när hon går och ler. Det känns som om jag vunnit hennes förtroende. Hon har givit mig en liten skatt av tillit, en hastig inblick i sin värld. Mina tankar spekulerar kring allt hon kan ha varit med om. Hur har Julius kommit fram till att hon är en Julia? Hur har det gått i det hårda livet på sjön?
I mötet fascinerades jag också av dubbelheten. En svår situation medicinskt, vad det verkar också socialt, men med en bibehållen stolthet och en stark, liksom okränkbar personlighet. Julia är självklar i sin uppenbarelse, det är tydligt att hon skiter i vad andra tycker. Och jag som tänkt att det är krångligt att få till rätt pronomen. Det är ju egentligen bara att höra efter.
Besöket hade säkert fungerat även utan min fråga där i början, men då hade jag kanske missat chansen att komma min patient närmare, att nå ett medmänskligt plan i mötet och att på ett enkelt sätt visa respekt.
