»Varför hade han köpt just slipsar till oss?«
För länge sedan arbetade jag som underläkare på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Jag var placerad på en avdelning för barn mellan 3 och 8 år med olika medicinska sjukdomar, mest av akut karaktär. Det var ett roligt arbete på en avdelning med stor genomströmning: dagliga ut- och inskrivningar och mestadels korta vårdtider för barnen, som oftast kunde skrivas ut förbättrade eller återställda, till stor glädje för alla.
Vi var två underläkare som ansvarade för det dagliga läkararbetet på avdelningen. Olika dagar i veckan hade vi rondgenomgång med ansvarig överläkare, som var organspecialist inom till exempel endokrinologi, luftvägar, diabetes, mage–tarm eller allergi – ett upplägg som gav oss underläkare trygghet i arbetet.
En dag kom det in en flicka från akutmottagningen. Hon var i 8-årsåldern och hade varit sjuk med förkylning och feber, och nu hade föräldrarna märkt röda fläckar, prickar på benen som kliade. Hon hade inte mått illa eller haft kräkningar, inte heller haft ont i magen.
Vid inkomsten visade hon symtom som vid en övre luftvägsinfektion. Hon hade ont i sina leder, dock ingen ledsvullnad, ingen feber, inget magont men små röda utslag på benen. Det fanns också spår av äggvita och röda blodkroppar i urinen. Diagnosen blev Schönlein–Henochs purpura och hon lades in.
Jag minns inte om hon fick någon specifik behandling, kanske fick hon kortison. Hon låg inne någon vecka. Under vårdtiden var det stor uppståndelse på avdelningen med besök av föräldrar och släktingar och många frågor. Skulle flickan bli frisk eller inte? Vad var det för konstig sjukdom? Men kommunikationen mellan personal och anhöriga var god, och det fanns ett ömsesidigt förtroende.
Alla problem och frågeställningar löste sig när utslagen på benen försvann och de andra symtomen från inskrivningen gick i regress. Flickan blev bättre, alla var glada och det beslutades om utskrivning och poliklinisk uppföljning.
Vid utskrivningen fick vi underläkare var sin present av pappan, som var överväldigande glad och tacksam. Vi blev nog väldigt förvånade. Presenten var var sin fin slips. En ovanlig present. Varför hade han köpt just slipsar till oss? Han berättade då att han under flickans vårdtid hade gjort en tur och retur-resa med bilen till Lourdes i södra Frankrike. En vallfartsort, känd för att det där skett ett mirakel. I Lourdes finns en källa i berget ur vilken det kommer källvatten som har en botande verkan mot sjukdomar om man dricker det och om man har den rätta tron. Pappan hade en stark tro på vattnets verkan.
Han hade ensam kört dit med sin bil och köpt lite av detta speciella källvatten, som han efter hemkomsten till Göteborg och sjukhuset låtit flickan dricka av.
Han hade haft väldigt bråttom under hela bilfärden – 240 mil enkel resa – men ville ändå ge något som minne och därför hade han i all hast köpt slipsarna på hemvägen i affären på färjan mellan Rødby och Puttgarden. Det var det bästa han kunde komma på.
Jag har förstås sparat slipsen som ett fint minne, och jag tänker ibland på hans glädje och på vad det var som gjorde att allt blev bra för flickan och hennes familj. Var det sjukhusvården, blev hon bra av sig själv eller var det kanske tron på källvattnet?
