20 år efter utbrändheten ser livet helt annorlunda ut
»Det svåraste är att landa. Ner kommer man alltid, men man vill ju göra det på ett bra sätt!«, säger Lena Cavallin-Eklund, som två år efter att hon slutat jobba helt som neuroradiolog har tagit sitt flygcertifikat.
Lena Cavallin-Eklund var klinikchef på Södersjukhuset i Stockholm när hon för 20 år sedan gick in i väggen. Strulet på jobbet med digitalisering, nya rutiner, omorganisation och konflikter ledde till utbrändhet och sjukskrivning. Livet tog sedan nya vändningar, och nu är Lena Cavallin-Eklund nybliven innehavare av ett flygcertifikat – vid 72 års ålder.
Hur har utbrändheten påverkat dig?
– När någon sådant här händer finns det många som säger: »Det här var det bästa som hänt mig«, men det kan inte jag säga, jag skulle helst ha allt det ogjort. Efter sjukskrivningen jobbade jag aldrig hela veckor, utan var alltid ledig onsdagar. Jag tog ut flex eller forskade upp till 100 procent, allt för att inte hamna där igen. Det var roligt att vara chef, men det var inte värt det, och jag har heller inte varit chef därefter. Jag kunde inte tänka mig att gå tillbaka till Sös, men fick reaktivera min neuroradiologi på KS och började sedan i Huddinge.
– En biverkning av utbrändheten är att jag fortfarande i dag är väldigt stresskänslig, och kan bli fruktansvärt stressad av småsaker. Men jag hade tur att jag klarade mig så bra som jag gjorde och fick hjälp från Ersta psykiatri. Det är jättetråkigt att den hjälpen har försvunnit – det var guld värt att träffa andra i samma situation.
Sedan blev det forskning och tidig pension?
– Ja, jag forskade om hur hjärnan ser ut hos människor som har demens, disputerade 2012 och fortsatte forska parallellt med jobbet. När jag var 63 år gick jag i pension eftersom min man var sjuk och vi visste att han inte hade så många år kvar. Då fick jag med en arbetsstation hem och fortsatte jobba på timbasis cirka 25 procent.
Vad gjorde du då?
– Jag skötte mycket av Huddinges demensradiologi hemifrån och handledde också ST-läkare inom neuroradiologi och muskuloskeletal radiologi. Det uppskattades mycket att jag kunde hjälpa jourerna i realtid sena kvällar och helger. När sedan pandemin kom hade jag allt på plats och fortsatte jobba hemifrån. Då hade min man gått bort, jag var ensam men hade något vettigt att göra.
– När jag fyllde 70 år slutade jag helt, men jag älskade mitt jobb – fram till sista året. Då hade jag ingen lust att förkovra mig i alla nyheter inom radiologin, samtidigt som jag kände att jag tappade kompetens.
Hur kom det sig att du ville lära dig att flyga?
– Jag har alltid älskat att flyga, men min tidigare man sa: »Lena, kan du inte vänta tills barnen är så stora att de kan klara sig utan sin mamma?« Så det blev när jag träffade en ny man, som också är flyglärare, som jag började läsa flygteori. Trots att jag har pluggat mycket var det väldigt jobbigt, men det gick, och med min man som flyginstruktör fick jag på min 72-årsdag i höstas godkänt flygcertifikat!
Vad är det som du gillar med flygningen?
– Känslan när hjulen lättar från marken tycker jag är lika häftig varje gång, och att flyga upp bland molnen. Jag har lärt mig Sveriges geografi ovanifrån, det är väldigt kul. Det finns så många små flygfält som man kan åka till, äta lunch och åka vidare. Nu har vi avverkat mellersta Sverige, i vår och sommar ska vi åka mer norrut.
Vad är du mest stolt över i din karriär?
– Det är att jag gjort det jag föresatt mig, och lite till. Jag har nått de mål jag satte upp, sedan har det varit snubbeltrådar på vägen – men dem får man hantera och göra något bra av det. Jag fick ett nytt liv efter att min första man gick bort som innehåller mycket skratt, nya vänner och flygningen.
Till sist, finns det något råd att ge till andra som riskerar utbrändhet?
– Det är väldigt svårt att ge råd. Jag visste själv vad jag skulle göra för att inte bli utbränd: träna, vila, sova, äta rätt – jag gjorde allt det, men jag var aldrig där mentalt. Det är svårt att ge råd, men jag skulle säga: försök lyssna på din kropp, det är den som säger ifrån först.
