40 år som läkare inspirerade till roman om yrkesrollens påverkan
Magnus Aderns roman »Läkaren som gick hem« handlar om en distriktsläkare som genomgår en existentiell kris. Själv går han snart i pension för att få mer tid för att skriva.
Magnus Aderns bok »Läkaren som gick hem« handlar om distriktsläkaren Pål, som en dag inte orkar med sitt jobb på vårdcentralen. Romanen tar upp funderingar som Magnus Adern själv har som läkare, men den handlar inte om honom själv.
Kan du berätta om din bok?
– Jag har haft förmånen att jobba på en vårdcentral med stabil besättning under många år, och flera av oss som jobbat länge ihop började fungera kring frågor som »Hur många patientberättelser orkar vi ta in?« Jag började också få frågor när jag skulle gå i pension. Då skapade jag karaktären Pål, en änkling med en dement pappa och en dotter som inte vill ha kontakt. Pål går en dag hem mitt i sin mottagning, för att läka och för att hitta sig själv. Han sätter sig på en restaurang, det kommer fram patienter han knappt känner igen och han tänker att han har rätt att vara trött efter 75 000 patientmöten. Det är kärnan i boken. Den handlar mycket om hur det är att vara läkare, om relationer, möten och om hur man går vidare i livet.
Hur har du själv funderat kring de här frågorna?
– I och med att jag närmar mig min pension så ligger också frågorna nära mig. Vad händer när jag själv går i pension efter 40 år som läkare? Hur har allt lidande som jag har mött påverkat mig?
Hur mycket av dig finns i Pål?
– Det är förstås en del som ligger nära mig, men det skaver mer för Pål: han tvivlar på sin läkargärning, hur han har förvaltat sitt liv så här långt och hur han vill ha det framåt. Men jag känner mig inte trött, utan är otroligt tacksam över mina yrkesår. Det hade inte blivit någon bra roman om den handlat om mig! Jag brukar likna berättelsen vid ryska dockor, det finns en liten kärna som är sann, men karaktärerna byggs på, skal utanpå skal, och de lever till slut sina egna liv.
Boken som Magnus Adern har skrivit.
Vad har du fått för kommentarer om boken?
– Många är nyfikna på boken utifrån att de har en relation till mig. De som hör av sig är väldigt uppmuntrande. Mina kollegor har sagt »Ja, den är tidvis mörk, men så här är det ibland att vara läkare.« Många tycker att det är en mycket tuff beskrivning av distriktsläkarjobbet. Det är oerhört stimulerande att få andras berättelser tillbaka efter att ha lämnat ifrån sig berättelsen.
Du har skrivit krönikor i Läkartidningen, och även där återkommer samtal och möten med patienter. Är det vad som drivit dig som läkare?
– Jag är uppfostrad som distriktsläkare i en tid då relationen med patienten värderades högt. Det engagemanget kostar på, men är också belöningen. Det är inte bara jag som är viktig för patienten, utan patienterna är också viktiga för mig. Nu i vården pratas det allt mindre om relationer och mycket mer om andra saker, som naturligtvis också är viktiga.
Har du alltid varit road av att skriva?
– Jag började skriva för ungefär 25 år sedan, då jag kände att jag höll på att tappa mitt språk och min berättelse. Det visade sig att det gick lätt och att det fanns fantasi och minnen, och sedan har jag fortsatt att skriva en gång i veckan. Det har varit väldigt viktigt för mig för att må bra – att få ägna sig åt en tanke åt gången är så skilt från mitt liv som läkare mitt i mottagningens brus.
Blir det någon uppföljare?
– Jag har råmanus till en fortsättning, men om det blir någon bok beror på intresset för den första boken. Karaktärerna lever i mig i alla fall.
Varför ville du bli läkare?
– Det var för det relationella, jag har sett mig som en själasörjare. Jag är intresserad av människor och relationer och är otroligt tacksam över mitt yrkesval och specialitetsval. Jag har varit på rätt plats.
