Han brinner för de svårast sjuka

Grattis! Blev du överraskad?

– Jag blev väldigt överraskad. Det är hedrande och kul att få pris för de frågor jag har brunnit för. 

Vilka frågor är det?

– Redan som underläkare på onkologen i Uppsala kände jag att jag brann för patienter som inte blev botade – som ingen då egentligen brydde sig om. Det enda man sa sig kunna göra var att ge morfin 1 ml högst var fjärde timme. Det var så fixt. När jag sedan ville forska var min tanke att skriva en avhandling om smärta vid cancer, men min professor tyckte inte att det var något man kunde skriva om och sa att »först bör du nog skriva en riktig avhandling«. Han ville att jag skulle skriva om flödescytometriska DNA-mängdmätningar vid livmoderhals­cancer. Så det gjorde jag, och det var också spännande – men jag kände ändå att det jag verkligen brinner för är de svårast sjuka. 

Så det blev mer palliativa studier?

– Ja, det blev det, och när den första professuren i palliativ medicin utlystes 1996 i Linkö­ping hade jag gjort ganska många studier och blev uppmanad att söka, trots att jag var onkolog och inte hade planerat en forskarbana. Men jag sökte och fick tjänsten! 

– Vid den här tiden pratade man inte om existentiell kris, det tyckte man var något för sjukhuskyrkan, men jag kände att vi i vården saknade kunskap och redskap. Jag ville forska kring stora frågor som: Kan man känna mening när livet håller på att ta slut? Och om man kan det, vad är det som kan ge mening? Därifrån har det vänt, och nu är det något alla pratar om inom palliativ vård. 

Hur viktiga är de existentiella samtalen?

– De är väldigt viktiga, av dubbla skäl: den existentiella krisen i sig är viktig – dödsångest är ett väldigt plågsamt tillstånd, och som läkare måste du ge stöd, mänsklig närvaro  är otroligt viktigt. Den andra delen är smärtlindringen. Många gånger har man provat all smärtlindring – inget hjälper, men när man sätter sig ner och frågar hur de har det visar det sig att de har ganska mycket dödsångest. Om man kan minska den vågar de flesta slappna av, och plötsligt känner de att »jag har inte så ont i kroppen nu«.

Vilka är dina tips till andra läkare?

– Först måste man skaffa sig en egen existentiell bas och tänka igenom var man står själv. Jag tror att många unga läkare tänker att man måste ha en massa svar, men det behöver man inte. De allra flesta människor har svaret på sina frågor själva. Många läkare vet inte hur man öppnar ett sådant här samtal, och därför har jag gjort en Youtube-video med »Peters fyra frågor«. Redan vid frågan »Vad är din egen bild just nu av din sjukdom och din närmaste framtid?« öppnar sig de flesta och gör själva en stor del av sitt brytpunktssamtal. Jag ger väldigt lite råd – men efteråt brukar många säga »tack för alla goda råd«. Och då har jag egentligen bara fått dem att prata med stödjande frågor!

Hur hanterar du för egen del dessa samtal?

– Jag blir självklart berörd av många fall, men det jag tidigt lärde mig och har jobbat aktivt med är att om jag dras med så kommer jag inte att kunna hjälpa folk. Man får skilja på sympati och empati. Om du som doktor känner sympati för en patient kommer du inte att ha tid för alla andra patienter, och då är du ingen bra doktor, medan empati är det professionella förhållningssättet. För att få ett bra samtal måste du gå väldigt nära och sedan backa och distansera dig för att kunna fatta bra beslut.

Hur mycket jobbar du i dag?  

– Jag jobbar ganska mycket med forskning, framför allt registerforskning där jag tittar på jämlik vård i livets slutskede. Men formellt gick jag i pension när jag var 65, jag tänkte att jag inte skulle bli en sådan där som man får släpa ut.