Han gifter ihop det medicinska med det konstnärliga i DT-bilder
Bertil Leidner har flera av sina verk hängande på väggarna på Karolinska i Huddinge. »Montage är det jag tycker är roligast att göra, och låta betraktaren upptäcka saker själv i bilderna«, säger han. Här framför verket »Heat«, som hänger på avdelningen för nuklearmedicin i Huddinge. Foto: Sara Holfve
»Varje bild har sin story.« Så säger Bertil Leidner om sina bilder. Han är bildkonstnär och pensionerad radiolog och har under många år skapat konst av datortomografiska bilder. Inte sällan fick någon kollega lägga sig i datortomografen.
Vad vill du säga med dina bilder?
– Jag tycker att det finns en skönhet i bilderna, med det underliggande budskapet att vi har en väldigt fantastisk människokropp. Jag jobbar med olika lager, så varje person kan se olika saker och också komma tillbaka till bilden och se nya saker. En bra bild för mig tar inte slut. Det har blivit tydligt för mig ju äldre jag blir att man ser hur tiden förändrar en bilds betydelse.
– På mitt visitkort finns ett asiatiskt tecken som betyder »utrota sjukdom«, som kan sammanfatta mitt arbete: professionellt som läkare att göra så mycket som möjligt för att befrämja hälsan; konstnärligt tror jag att konst och estetik befrämjar hälsotillståndet hos människan.
Hur länge har du intresserat dig för bildkonst?
– Jag har fotograferat sedan tonårstiden. Sedan gick intresset ner, men kom tillbaka när det digitala fotografiet kom. Runt 2006, när datortomografin blev bättre och mer detaljerad, tänkte jag: »Nu är det här två saker som är så bra att jag kan gifta ihop dem och göra konstnärliga bilder«. Två år senare, 2008, hade jag min första utställning och det var himla roligt. Sedan dess har jag haft utställningar ungefär vartannat år.
Hur har du jobbat med bilderna?
– När jag haft en idé har jag ibland använt mig själv eller någon kollega, med minimal mängd strålning förstås. I arbetsstationen för diagnostik kunde jag byta till den konstnärliga blicken och laborera, hitta andra snitt av kroppen och lägga ihop bilderna på olika sätt. Det blev något slags korsbefruktning: jag lärde mig arbetsstationen bättre och blev bättre på diagnostik.
Hängde ditt val av specialitet ihop med fotointresset?
– Inte medvetet, men säkert undermedvetet. Jag har ett bildseende och är också väldigt intresserad av konst i olika former. Så det var nog ingen slump att jag blev radiolog.
Du har också tagit andra bilder.
– Ja, jag fotar också vanligt och ganska brett. Förutom djur och natur även stadsbilder och olika miljöer. I min konstnärliga verksamhet gör jag också bilder om hur världen ser ut i dag och hur jorden försvinner framför våra ögon. Jag och min fru tycker om att resa, och kameran är alltid med.
För i dag har du inte tillgång till medicinska bilder?
– Nej, inte på samma sätt, men om jag själv av medicinska skäl genomgår en datortomografi kan jag använda de bilderna, och jag kan fråga andra om jag får använda deras bilder i konstnärligt syfte. Speciellt gamla radiologer, som vet vad det handlar om, är bra att fråga!
Saknar du den tillgången eller ditt jobb?
– Var tidpunkt har sitt. Men jo, någon gång ibland kan jag sakna jobbet. Den diagnostiska delen slutade jag med när jag var 70 år, för då tyckte jag inte att jag var lika bra som tidigare. Man utvecklas hela tiden, men de sista fem åren jobbade jag en vecka per månad, och efter fem år – då är man inte den vassaste kniven i lådan, och det tyckte jag inte om! Men jag är tacksam över att ha fått vara med om den fantastiska tekniska utvecklingen inom röntgen – från i princip ingen datortomografi till att i dag kunna skanna igenom en människa på kanske 20 sekunder.
– Men det roligaste var att jobba med yngre kollegor och lära dem hur man tänker röntgen. Inte bara: »Vad ser du på röntgenbilderna?«, utan också hur du kopplar ihop dem med människan och sjukdom, och att inte glömma bort att du är läkare.
