Hon berättar om diabetes typ 1 i sina teckningar
Läkaren Isabelle Steineck använder sig av Instagram för att i teckningar och text berätta om diabetes typ 1, en sjukdom hon själv haft sedan 7-årsåldern. Sjukdomen bidrog till att hon själv blev läkare, men det höll på att bli en helt annan yrkesbana.
»Jag ville bli författare och bota diabetes. Jag har skrivit en deckare, men det hade varit coolare att bota diabetes«, säger Isabelle Steineck, som förutom sin diabetesforskning också snart är klar specialist i endokrinologi.
Varför startade du kontot?
– Under coronapandemin jobbade jag i frontlinjen på en akutmottagning i Danmark, där allt var mer nedstängt än i Sverige. Man hade inget socialt umgänge, och jag tror bara att jag behövde något kul att göra. Jag är själv diabetesläkare och forskar om diabetes, men pratar sällan själv om min diabetes, så det här blev ett sätt att göra det.
Vad vill du med ditt Instagramkonto?
– Jag vill berätta och informera om typ 1-diabetes och olika sidor av sjukdomen, bryta fördomar och ge hopp till personer med sjukdomen. När jag fick min diagnos 1989 var prognosen dålig. Jag fick höra att »du kommer att bli blind« och att njurarna skulle sluta fungera, men så blev det inte. Jag har normalfungerande njurar och är inte blind!
– Det är kul att sprida kunskap. Jag läser ju forskningsartiklar och tjocka böcker, men det är inte alla som gör det, och då kan det här vara ett lättare sätt att ta till sig kunskap. Sedan vill jag berätta om hur det känns att ha sjukdomen, som lågt blodsocker. Man kan läsa i facklitteratur om lågt blodsocker, men det är aldrig någon som beskriver hur det faktiskt känns – det är viktigt att berätta det.
Vad ger det dig att dela med dig?
– Jag får så många berättelser från människor, och det ger en känsla av gemenskap. Folk känner igen sig och ger återkoppling – man känner sig mindre ensam i sin sjukdom. Sedan älskar jag ju att teckna och skriva.
Vilka är dina följare?
– Det är mest kvinnor, en del forskare, läkare och sjuksköterskor som själva har diabetes, också en del föräldrar till barn med diabetes – och mormödrar.
Var det självklart för dig att jobba med diabetes och forska kring det?
– Ja, när jag fick min sjukdom som 7-åring undrade jag: »Varför fick just jag diabetes?« Det fanns så många fördomar då, att man åt mycket godis och så, men jag var sportig, åt inte godis och ingen i min familj hade diabetes. Ingen kunde svara på den frågan, och det bidrog till att jag började läsa till läkare – det var i alla fall en av drivkrafterna. Jag ville hitta botemedlet mot typ 1-diabetes. Det låter kanske naivt, men så var det.
– Men jag valde mellan journalistiken och läkaryrket, jag kom in på både journalistutbildningen i Stockholm och läkarprogrammet i Danmark. Jag satt på Mosebacke i Stockholm och åt glass och tänkte: »Ska jag lämna familj, vänner, pojkvän och min fina lägenhet här?« Men så blev det, jag åkte till Danmark – och fick ny lägenhet och ny pojkvän!
Och forskningen?
– Jag upptäckte fort att det var svårt att hitta botemedlet mot diabetes – men jag har inte gett upp. Min forskning har hittills kretsat kring tekniska hjälpmedel vid diabetes.
Hur är det när du träffar patienter med typ 1-diabetes, är du öppen med din sjukdom?
– Nej, då handlar det inte om mig. Men om någon frågar så ljuger jag förstås inte. Vissa personer, som gravida man följer i nio månader och träffar nästan varje dag, har frågat mig om jag har diabetes. De kanske märker det på mitt sätt att fråga. Jag tror absolut att jag har en fördel av att själv ha sjukdomen när jag träffar patienter.
Du reflekterar också en del över livet på ditt konto.
– Ja, mina barn börjar bli stora och det finns mer tid för sådant. I Danmark har vi väldigt lite »debriefing« i sjukvården. Allt är sekretess, man har ingen att prata av sig med. Men som läkare är man med om allvarliga saker, möten med människor, otroligt starka saker, där man inser hur fort livet kan ändras. Men jag kan inte skriva om andra, så då får jag skriva om mig själv!
