»Jag har sett det som min uppgift att hjälpa doktor Mukwege«
»Jag vill helt enkelt se hur sjukhuset har klarat av de senaste årens ockupation, med patientflöden, medicintillgång, utrustning och inkomster, och hur man mår psykiskt och fysiskt«, svarar Ellinor Ädelroth på frågan vad hon hoppas få se nästa gång hon besöker Panzi.
När Ellinor Ädelroth svarar i telefon så vill hon rikta fokus från förtjänstmedaljen hon just blivit tilldelad av Umeå universitet till frågan om våldsutsatta kvinnor i Demokratiska republiken Kongo. Sedan 2008 har hon arbetat som volontär vid Panzisjukhuset i östra Kongo – »ett humanitärt arbete som lämnat avtryck«, som det står i motiveringen till medaljen.
Vad tycker du alla borde veta om situationen i Kongo just nu?
– Oroligheterna har pågått sedan 1996, och det har inte varit fred sedan dess. Det tog ny fart 2021 när rebellgruppen M23, stödda av Rwanda, började härja i Kivuprovinserna i östra Kongo. Man vill komma åt marken, där det döljer sig stora rikedomar. 60 procent av all coltan i världen finns där. Rebellgrupperna våldtar kvinnorna och flickorna och skjuter ihjäl männen, de bränner byn och tar allt som finns. Man förstör kvinnorna och småflickorna, och många kan inte reproducera när de växer upp. Det är förfärligt. Man använder våldtäkterna som ett krigsvapen. På senare år har småflickor allt oftare utsatts, och det ökar dessvärre.
– Det är väldigt tyst om Kongo. Det skrivs aldrig i medierna om landet. Det är tyvärr så att det finns en fördom mot Afrika. Man hör inte om hur många som dör av svält i Sudan. Folk dör av svält i Kongo också, liksom i Etiopien och Somalia.
Du har bland annat varit chef för avdelningen för våldsutsatta kvinnor vid Panzisjukhuset, som grundades av nobelpristagaren Denis Mukwege. Hur hittade du dit?
– Jag träffade doktor Mukwege 2006, och han frågade vad jag gjorde. »Vi behöver en lungläkare vid Panzi«, sa han då. 2008 var jag i Kongo med min kyrka av en helt annan anledning. Jag träffade rektorn för det universitet vars medicinstudenter gör sin kliniska utbildning vid Panzi och frågade hur man klarar sig med lärare, eftersom jag visste att det fanns få specialistläkare vid den här tiden. Jag erbjöd min hjälp och fick då en inbjudan att hålla kursen i lungsjukdomar. Det gjorde jag fyra år i rad. När jag gick i pension 2012 åkte jag dit och stannade i tre år. Sedan dess har jag varit i Bukavu och Panzisjukhuset alla år förutom två.
Vad har fått dig att återvända?
– Jag har sett det som min uppgift att hjälpa doktor Mukwege. Jag var under en period chef för avdelningen för våldsutsatta kvinnor och har på senare tid hållit på med andra administrativa uppgifter. Mukwege vill att sjukhuset ska bli ett »excellence center«, det vill säga ett specialistcenter med många olika specialistcentrum, hög kompetens och möjlighet till avancerade utredningar och behandlingar. Det har blivit mitt »kall« så länge jag orkar.
Har du kontakt med någon vid sjukhuset i dag?
– Nästan dagligen. Det finns en ung dam där som jag har hjälpt, en sjuksköterska, och henne pratar jag med var och varannan dag. De jobbar och tar hand om dem som kommer in, många skottskadade. Det är oroligt, och det är svårt att ta sig till sjukhuset på grund av alla soldater.
När ska du resa dit nästa gång?
– Så fort det går. Till våren, hoppas jag. Jag var där senast i mars 2024, och hade planerat att resa i mars i år igen, men det gick ju inte på grund av ockupationen. Det går inte att åka dit nu för att det är för osäkert. Tidigare fanns där FN-trupper,
men de har försvunnit. Det fanns också svenska poliser i FN-styrkan, så det var lätt att få information om vad som hände i omgivningen. Nu är det oklart hur man får den nödvändiga säkerhetsinformationen.
