Konstnär­skapet tar stor plats i barnläkarens vardagsliv

Hur går allt det här ihop?

– Jag har alltid jobbat parallellt med det konstnärliga och med läkarjobbet, och det har varit väldigt berikande eftersom de inte har med varandra att göra. Det är två olika liv. Jag har två förmiddagar ledigt från sjukhuset – då går jag upp och målar, och sedan får jag vansinnigt bråttom till jobbet. Men egentligen målar jag mest på helger, för förmiddagarna går jämt så fort. Det är hela tiden en kamp om tiden. Jag hinner ingenting, och jag är usel på att laga mat, och sedan ligger jag ändå bara och tittar i konstböcker på kvällarna. 

– Jag har identifierat mig med konsten sedan jag var barn men tycker att det är väldigt, väldigt roligt att vara barnläkare. Båda är viktiga, det ena är inte viktigare än det andra.

Men egentligen skulle du inte bli barnläkare?

– Nej, därför att min farfar var barnläkare och min pappa är barnläkare. Så jag började på gyn, men där stod man och snittade medan de bar undan bebisarna – som jag bara ville gå efter! Och från början skulle jag ju bli konstnär. Jag tecknade mycket redan som barn och gick en konstskola på kvällstid i tonåren. Men så gick jag naturvetenskaplig linje på gymnasiet och började sedan på läkarlinjen. Det blev som det blev, jag tänkte nog inte så mycket när jag var ung.

Kan du jämföra dina yrken?

– Som läkare handlar det om att lösa problem för patienterna, medan man i skapandet är i sin egen värld och själv måste uppfinna saker. Då kan det vara skönt att gå till sjukhuset och läsa journaler och jobba på. Jag har mycket mottagning och blir ofta väldigt uppåt av att prata med föräldrar och barn, men man kan blir väldigt trött eftersom man är så koncentrerad i varje patientmöte. Många säger »Åh, vad skönt för dig att åka hem från sjukhuset och koppla av och måla«, men jag är väldigt koncentrerad när jag målar och behöver tänka då med – men det är en annan sorts koncentration.

– Jag tror inte riktigt att jag skulle orka att bara måla, jag skulle bli mycket mer ensam. Mitt läkarjobb är oerhört socialt, men jag kanske skulle vilja gå ner lite i tid. När man målar behöver man också tid att misslyckas och göra dåliga saker. Man kan inte alltid prestera för då vågar man inte göra något nytt. 

Kan du beskriva din konst?

– Jag jobbar med gamla tekniker: oljefärg, akvarell och skör lera. Jag letar efter rörelse och stämningar, och är väldigt road av färg. Jag försöker måla det jag älskar, så skulle jag nog beskriva det. I skulpturer är det bara rörelse jag är ute efter, mina skulpturer får aldrig vila. Lera är väldigt tungt och vill alltid sjunka ihop, så det gäller att få upp den – ett tema jag har är mamman som lyfter barnet i skyn. Och när jag målar bygger jag allt på skisser eller att folk sitter modell. Jag måste ha en förlaga, men kan absolut inte jobba efter foton – för då är ju bilden klar! Jag är så gammalmodig!

Finns det ändå några likheter mellan dina två yrken?

– Ja, när man målar kan det plötsligt lyfta – man vet inte riktigt vad man gör och penseln liksom dansar av sig själv. Det är lite dit jag strävar, när det blir något litet magiskt eller mystiskt. Och så kan det även vara i läkarrollen, när patienterna plötsligt slappnar av och berättar saker som de inte själva tänkt var problemet. Men det kommer inte heller direkt, man måste jobba sig in i saker och ting.

Får du uppdrag?

– Ja, jag har haft en del porträttbeställningar. Nu senast gjorde jag faktiskt min pappa för Läkaresällskapet. Han var inte ett dugg road av att sitta modell och blev jätteuttråkad. När jag målar barn sätter jag ofta på ljudböcker. Förra sommaren målade jag två barn, och då satte jag på »Karlsson på taket«, som ju är jätterolig. Jag skrattade så att penseln hoppade och dom satt helt stilla och gravallvarliga. Men det är väldigt roligt att måla av barn, mina barn har också suttit modell jättemycket. Det är ett sätt att vara tillsammans.

Berätta om utställningen.

– Det blir på Galleri Cupido i Gamla Stan, där har jag min gallerist som jag har jobbat med i många år. Hon kan driva mig bra. För tre år sedan var jag väldigt sjuk i bröstcancer, och då tyckte hon att vi ändå skulle ha en utställning. Jag sa nej, men hon stod på sig, och det var mycket det som fick upp mig ur sängen. 

– I utställningen  kommer det att vara en del mammor och barn, lite landskap och blommor. Det är mycket nytt, men även gammalt: saker som stått på vinden i 20 år som jag har gått på igen.Men inget som jag har ställt ut tidigare. 

Är det svårt att skiljas från konst du säljer?

– Nej! Det är det inte. Tvärtom, det är skönt att göra nytt. En äldre man som köpte två skulpturer av barn som gjorde kullerbyttor sa: »Jag och min fru gör alltid morgonjumpa och då tänker jag att det är vi.« Det är kul när folk lever med mina tavlor och läser in sina egna liv i dem!