»Vi måste själva bestämma över vad det är att vara doktor«

– Jag tror att mitt förlag underskattade intresset – alltså, vem ska läsa en bok om sjukvårdspolitik? De kanske inte riktigt förstod att det finns ett väldigt stort intresse för de här frågorna från både kåren, politiker, tjänstemän och allmänhet. Jag tror att många går runt och känner stor frustration och längtar efter att få ha ett sådant här samtal som jag försöker katalysera med hjälp av boken. 

Först, hur kom det sig att du gjorde den här resan i Europa? 

– Jag ville söka fler svar och tänkte att alla sitter i samma båt, med samma problem som vi har i Sverige. Vi har oändliga medicinska möjligheter, en åldrande befolkning och brist på personal och pengar i alla länder. Hur gör och tänker andra? Man kan säga att nyfikenheten drog mig ut. 

– Jag har tidigare jobbat journalistiskt och tänkte först att det skulle bli ett reportage. Men då var det en redaktör som sa: »Du ska nog skriva en bok.« Jag tyckte att det var en jättedålig idé, men tänkte att jag åker ut så får vi se vad som händer. 

Du har pratat med personer inom sjukvården, men också »vanliga« människor du stött på.

– Mycket research är att jag pratar med folk överallt. Ska man få folk att läsa om något så tråkigt som sjukvårdspolitik så måste man som skribent levandegöra texten med människor, kött och blod. Det var jättekul och spännande, för jag visste inte vad det kunde leda fram till, men folk bara öppnade dörrarna och välkomnade mig och berättade så mycket. Jag upptäckte också under vägen att för att förstå ett lands sjukvård måste man förstå dess historia, kultur och människorna där.

Hur kommer det sig att det blev Spanien, Nederländerna och Storbritannien? 

– Spanien för att de har jättestora sjukvårdsdemonstrationer och för att de har Europas längsta livslängd, men deras system kostar hälften per capita jämfört med Tyskland. Så de gör någonting billigt och bra uppenbarligen. Storbritannien för att de har ett system som håller på att kollapsa, och Nederländerna för att det är sjukvårdsvärldens »darling« just nu, man har ett slags statlig försäkring och ingen får göra vinst. 

Vad tar du med dig mest från den här resan? 

– Hur primärvården faktiskt kan funka i andra länder. Hur bra det verkligen kan bli om man gör det bra, som de beskrev i flera länder, framför allt i Nederländerna. Det var också väldigt spännande att gå in i ett projekt så djupt och så fokuserat under lång tid. När man jobbar som doktor blir man hela tiden avbruten och är väldigt splittrad, men att gå in så djupt i någonting har jag aldrig upplevt tidigare. Så det var en väldigt speciell period som var ganska ensam, men också ganska härlig.

Vilka var dina frågeställningar innan du åkte i väg?

– Sjukvårdens framtid. Privat kontra offentligt, skatt kontra försäkring, primärvård kontra sekundärvård. Och vad sjukvård är egentligen.

Vad skulle du säga är dina slutsatser – vad ska vi göra? 

– Stor primärvårdsreform, reglera privatsjukvården och sluta med struntsjukvård. 

Du riktar en del kritik mot läkare i boken. 

– Precis. Om vi vill leda, då måste vi också ta ansvar för systemfelen, vilket vi ofta inte gör. Vi tar ansvar för vår lilla klinik eller vår egen sjukdom som vi håller på med, inte för helheten. Och det är jag väldigt kritisk till. 

Läkarna ger för mycket vård?

–Ja, vi har absolut en övervård. Enligt OECD är ungefär 20 procent av all vård i västvärlden det som kallas lågvärdevård: meningslös eller skadlig vård. Vi prioriterar specialistvård mer än primärvård. Specialistvården är väldigt dyr och kostnadsineffektiv. Många patienter känner igen sig i att bli uppmanade av 1177 att åka till akuten när vårdcentralerna inte kan ta emot dem, men de flesta patienter är relativt friska och behöver bara komma i kontakt med en primärvård.

Du skriver att vi behöver komma tillbaka till patientens önskemål och den kloka doktorn. Hur ska vi komma dit? 

– Jag tror att det är svårt att styra fram politiskt, men det går om man gör en jättestor primärvårdsreform som den i Norge. Sedan behöver vi som skrå tänka självkritiskt kring vad vi håller på med och hur vi ska förena »specialism« och »generalism«. Det finns en självbevarelsedrift av att bli väldigt smal i sitt fält, att inte orka bry sig om de multisjuka, komplexa patienterna. Det är jobbigt och svårt att vara generalist och enklare att stänga in sig i det lilla. Men jag tror att fler läkare skulle tycka att det var roligare att arbeta om de kände att de faktiskt hade mandatet och stödet av sina kollegor att få vara doktor för hela patienten. 

– Det som läkarna har tappat bort är vad det är att vara doktor på riktigt. Vi har gått vilse i den evidensbaserade medicinen, som står på tre ben: evidens, läkare och patient. Mötet som uppstår mellan läkare och patient – det är »the art of medicine«. Det är många unga läkare som inte får lära sig det i dag, och många äldre kliniker känner sig dikterade ovanifrån av olika orimliga riktlinjer. Men om riktlinjerna är orimliga, vilket de är, så får vi skriva nya. Vi måste själva bestämma över vad det är att vara doktor. 

Du valde själv att inte jobba i Stockholm, utan i Nyköping. 

– Jag har jobbat i Stockholm i flera år på olika sjukhus, men jag skulle ha blivit alldeles olycklig om jag behövt jobba kvar i den enormt splittrade vården som finns där. Jag jobbade när Stockholm stod på toppen av vårdvalsutförsäljningarna och det kaoset som var då. Det är den ena sidan. Den andra är att stora sjukhus har mer av den defensiva medicinen, där patienterna bollas runt och man inte vågar fatta beslut. När jag gjorde min AT på Södersjukhuset sa intermedicinarna där: »Vill du bli riktig internmedicinare måste du från Stockholm, till ett litet sjukhus.« Så då lyckades jag hitta en jättebra klinik i Sörmland. Jag älskar mitt jobb i Nyköping. Jag upplever att vi har ett annat slags ideologi kring vad det är att vara doktor. Som är lite motvalls, till exempel kritisk mot dum riktlinjevård, men som också är bättre för många patienter, tror jag.

Vad är det bästa med att vara läkare? 

– Patienterna. Att få träffa patienter. Det är liksom den bästa kombinationen av vetenskap och humanism. 

Men du funderade inte på att bli allmänläkare?

– Nej. Alltså, det är många som tror att jag är det för att jag pratar så mycket om primärvården. Men jag gillar akuta grejer, och sjukhusets hela ekosystem tycker jag är så spännande. 

Vad har du fått för kommentarer till boken? 

– Jag har hittills inte fått så mycket mothugg! Jag har fått jättefina recensioner, och många hör av sig och tycker att den är värdefull. Jag vill inte heller att boken ska kramas ihjäl, ibland behöver man lite debatt för att någonting ska förändras – någon med motsatt åsikt kanske behöver säga någonting. Men mest vill jag ju att vi ska enas kring en vision om hur vi läkare tillsammans ska förändra och förbättra. 

Men skulle du vilja åka till andra länder, Norge till exempel? 

– Ja, varför åkte jag inte dit? Det blev inte så. Men nej, nu tycker jag att jag har sagt mitt om de principiella diskussionerna. Någon som jobbar med policy får hitta på hur vi ska ta efter Norges modell. Nu känner jag mig tom. Det finns inget kvar i mig att skriva nu. Jag kan prata om det, men budskapet finns där i boken.  

Du har fått många förfrågningar om att prata om boken?

– Jag får enormt mycket förfrågningar om att prata för läkare, politiker och allmänhet. Det är jättemånga som vill diskutera detta – det är ju därför jag har skrivit den här boken. Det kanske inte mitt förlag vill höra, men jag bryr mig inte så mycket om att sälja, jag bryr mig om att idéerna får fäste, att rätt personer läser den och förändrar sjukvården. 

– Om jag får en fråga från läkarna i någon stad så säger jag: »Jag tycker att ni också ska bjuda in era tjänstemän eller regionpolitiker för att visa att vi vill och behöver lösa den här frågan tillsammans«, och vi har flera sådana samtalskvällar planerade i olika regioner framöver.

Hur kommer det sig att du är så engagerad i detta? 

– Jag tänker att saker alltid kan bli bättre, och är väldigt frustrerad över att det som skulle kunna bli bättre inte blir det. Eftersom jag kan skriva kanske jag har en möjlighet att försöka förklara saker på ett sätt som gör att andra förstår det jag tycker att jag har förstått – och att det faktiskt går att förändra saker. Jag lärde mig av en duktig opinionsjournalist att skrivna ord faktiskt kan förändra på riktigt.

Du kanske ska bli politiker?

– Nej, usch, vad hemskt. Jag vill bara träffa patienter. Det är det roligaste!