När någon brister framför mig
Det var en vanlig dag, som så många andra. Jag gick ut i väntrummet för att hämta nästa patient, med en anhörig väntande vid sidan om. Patienten var en person som burit med sig en hel livstid av erfarenheter inom vården. En som tidigare hade vandrat i korridorerna med en dröm om att göra skillnad, en som i decennier lagt sin kraft och sitt hjärta på att förbättra vården för patienterna, för kollegorna, för hela systemet.
Nu var hen pensionär. Men engagemanget fanns kvar, liksom oron. Och när vi började prata gick det inte att ta miste på tröttheten i rösten.
»Det är svårt att se hur det blivit«, sa hen tyst. »Hur svårt det är för människor att komma i kontakt med vården. Hur väntetiderna växer, och hur det påverkar hälsan. Det känns som att man inte räcker till längre.«
Tystnaden lade sig tung i rummet. Orden fastnade. Det fanns inget enkelt svar.
Jag ville säga att vi gör vårt bästa, att vi bryr oss, att vi kämpar varje dag. Men sorgen var för stor för platt tröst.
Det är lätt att prata om effektiviseringar och nya arbetssätt. Men bakom siffrorna finns människor som har gett sitt allt och som nu ser hur vården de kämpat för förändras till något svårt att känna igen.
Vi som fortfarande är kvar springer mellan rummen. Försöker dölja vår frustration, lägga undan känslorna och hålla ihop för patienternas skull.
Men ibland, när någon brister framför oss, går det inte att värja sig. Då sköljer allt vi annars trycker undan över oss.
Jag tänker på den där rösten, på den darrande tonen, på tårarna som kom så oväntat men ändå kändes som om de varit där länge.
Det gör ont att se någon förlora tron på det man ägnat sitt yrkesliv åt.
Och fast samtalet är över, patienten har gått hem och rummet är tomt så stannar mötet kvar hos mig.
Men kanske är det just de här mötena som påminner oss om varför vi en gång valde det här yrket. Om varför vi fortsätter, trots allt. För det finns fortfarande mening i det vi gör, även när det känns som svårast!
