Om att inte tappa bort sig själv i patientmötet
Balansen mellan medkänsla och självrespekt kan vara svårt i mötet med en patient som inte är verklighetsförankrad.
Det är märkligt, nästan overkligt, att sitta mittemot en människa som river dig i stycken med ord, som skär i glas. Och ändå, där du borde känna ilska eller vilja försvara dig, infinner sig något helt annat: en stilla förvirring. En känsla av att vara både närvarande och frånvarande i samma stund. För det som är riktat till dig, men ändå inte om dig.
Den som säger det är en patient, en människa som inte är helt verklighetsförankrad. Kanske i psykos eller vanföreställningar. Kanske i en värld som inte följer våra regler. Och det är här det märkliga börjar – för hur hanterar man att bli förnedrad av någon som inte riktigt är där?
Det finns en konstig skuld i det här. Som om man inte ens får känna sig sårad, för det vore orättvist. Man vet ju att personen är sjuk. Man förstår ju att det inte är menat så. Och ändå, när man står där med sin namnskylt, sitt ansvar och sitt hjärta öppet, så gör det ont.
Det är ett slags emotionellt baklängesmoment. Allt i dig säger att du ska ta avstånd, sätta en gräns, inte acceptera en förnedring. Samtidigt viskar din yrkesetik, och kanske till och med din empati, att det är sjukdomen som talar. Man ler försiktigt, som man gör, för att inte förstärka kaoset. Men inombords stannar en tom fråga – varför känns det ändå som att det spelar roll?
Det märkliga är inte bara att man blir förnedrad – det är att man fortsätter ta emot det, gång på gång, med en form av känslomässig växelkassa: lite distans, lite empati, lite självförnekelse. En sorts professionell avtrubbning som är lika nödvändig som farlig. För det är lätt att tappa sig själv i den där balansen mellan medkänsla och självrespekt. Men det kanske är det som gör vårt arbete så mänskligt. Att vi vet att vi inte ska ta det personligt, men ändå gör vi det ibland. Att vi stannar kvar, trots att vi fått höra att vi inte borde finnas.
Och kanske är det inte märkligt, trots allt. Bara mänskligt.
