Om empati – eller bristen på empati – i vården
Vården i dag kräver extremt mycket av såväl vårdpersonal som patienter. I robusta system av datorer, robotar, maskiner och komplicerad mjukvara är det tänkt att patienten ska passa in. Mitt i allt detta står människor i vårdapparaten, där det så gott som alltid råder personalbrist och brist på pengar. Den vårdsökande lilla människan glöms ofta bort till förmån för processer, system och statistik som krävs för återkoppling till politiker och i förlängningen sjukvårdens fortsatta bevarande. Empati, som länge har varit ett ledord i vården, uppfattar jag är på väg bort – det finns inte längre plats för att se den enskilda människan. Egen empati-trötthet kan givetvis vara en orsak, men jag tänker också att vårdstressen påverkar arbetsmiljön kollektivt: produktionskravet tillåter inte empati. Man sparar helt enkelt in de sekunder som man tidigare lade ned för att se patienten, fråga, eller helt enkelt lägga sin hand på patienten för att stilla oro.
Jag finner problemet både relevant och spännande, inte minst utifrån egna gjorda erfarenheter. Jag kallades till operation inte mindre än fyra gånger, men ströks tre av dessa, varav två med mycket kort varsel. Jag var både omklädd och premedicinerad, och hade dessutom väntat i detta tillstånd i fyra timmar, innan jag tvingades klä på mig och återvända hem utan genomförd åtgärd. Jag tror att många inser belastningen i vad det innebär för den enskilde med alla förberedelser inför en stor operation, inte minst planering för att ta hand om barn, föräldrar, hundar och andra åtaganden under dagar av sjukhusvistelse och rehabilitering. Det finns dock inget annat val som patient än att anpassa sig till de för stunden givna förutsättningarna.
»Vem tar huvudet?«
När dagen för operation äntligen kom gick allt väldigt fort, så fort att personalen helt enkelt inte hann med det mest basala. På operationssalen, när jag försiktigt gläntade på dörren, mötte mig ögonen hos tre olika personer klädda i skyddskläder och därmed omöjliga att identifiera. Inte heller fanns det namnskyltar eller professionsskyltar på kläderna, och trots mitt ivriga sökande efter identiteter och kompetenser på salen fann jag inga. Ingen tilltalade mig heller. Jag lade mig till rätta, rättade till huvudkudden och väntade. En enda replik hördes i rummet strax efteråt: »Vem tar huvudet?« Jag försökte göra min röst hörd, jag ville så gärna veta vilka som skulle söva mig och ta hand om min kropp när min autonomi helt var satt ur spel, men jag fick ingen kontakt. Jag kände mig som en sak och inte en människa med känslor, rädslor och oro inför det stundande stora och tidskrävande operativa ingreppet.
Alla förtjänar att bli bemötta med värme och omtanke, i synnerhet i en redan utsatt situation som en stor operation innebär. Avhumanisering, en kropp på ett bord, eller som i det här fallet »huvudet«, är så långt från ett mänskligt möte man kan komma. Alla förtjänar trygghet i en svår stund – att bli reducerad till en anonym kroppsdel hör inte hemma i vården. Ett dåligt bemötande skaver på djupet, och att i en sårbar situation mötas av likgiltighet ger en känsla av förlamande ensamhet i stunden, men också en kvarstående känsla av rubbad tillit och trygghet till systemet.
Under alla mina aktiva yrkesår som läkare har jag försökt att hjälpa till att hålla andras rädslor i min hand och funnits där med närvaro och värme. Nu kändes det som om all den omtanke och empati jag själv gett inte betydde någonting. En anständig empati i samband med operation, som jag ser det, handlar om förståelse och omtanke för patientens känslor och oro samtidigt som man givetvis upprätthåller en professionell och trygg miljö. Jag undrar var gränsen går, den där anständighetsgränsen för när patienten i stället för individ räknas som ett ärende, en pinne i statistiken?
Vi vet att alltför hög stress under en längre tid kan ge förlust av tolerans för andra människor och också en lägre kognitiv empati. Är det där vården är i dag – eller finns det en annan förklaringsmodell?
