Om förmågan att ta hand om varandra

År 1945, vid sex års ålder, började jag i förmiddagsskola. Den tredje skoldagen blev jag kissnödig. Ingen hade sagt var det fanns en toalett. Jag vågade inte fråga. Jag knep ihop och sprang hem efter sista lektionen, nedför Storgatsbacken, in genom porten och snabbt fram till hissen. Vit rund knapp: 4 trappor. Hissen masade sig långsamt uppåt. Halvvägs upp kunde jag inte hålla mig. Jag kissade på mig. Höger byxben blev vått, det kom kiss i skon och en stor pöl på hissgolvet. Jag skämdes så att jag blev andfådd, men ringde på dörren. Helga Ek öppnade. Jag pekade på hissgolvet. Helga hade sin ljusblå klänning och vitt förkläde. Hon såg, förstod och viskade: »Skynda dig in på toaletten i hallen. Jag gör rent i hissen. Sedan går vi till badrummet. Vi säger inte något – till någon.«

Allt fixades utan förebråelser. Bara förståelse, omtanke och vänlighet. Ingen skam eller kritik. Helga frågade inte: »Men varför har du kissat på dig? – och i hissen!« Hon sa ibland: »Magnus – det är min pojk.«

När Helga skulle gå ned till livsmedelsaffären och handla fick hon en lista för inköp av mamma. Den lämnade hon till affärsinnehavaren, som plockade fram varorna och lade ned dem i Helgas korg. Till frukost lagade Helga havregrynsgröt med mjölk och lingon, men mamma lagade lunch och middag.

Vid 85 års ålder tog jag tåget till Uppsala för att vara med vid ceremonin när min sondotter skulle få sin läkarexamen i universitetsaulan. Jag hade ju själv fått min examen i Uppsala. Mobilen ringde: »Det kommer mycket folk. Du måste skynda dig!« Jag sprang genom centrala Uppsala som om jag vore 24 år, jag halkade, föll och slog huvudet i en sten och blev djupt medvetslös. Jag vaknade en hel timme senare i en ambulans på väg till sjukhuset. Datortomografi visade subduralhematom, en blödning mellan skallbenet och hjärnan, som delvis tryckts ur sin normala position. Jag fördes till neurokirurgiska kliniken på Karolinska universitetssjukhuset för att opereras. Ett mindre hål skulle borras genom pannbenet, invid hårfästet. En plastslang skulle föras in genom borrhålet och blodet sugas ut. Jag har ett tydligt minne av min oro för att slangen skulle suga ut något mer än bara blod. Oron växte till skräckfantasier: kanske också suga ut delar av min hjärna?

Några dagar efter operationen kom tre vänliga undersköterskor in i sjukrummet strax före klockan åtta på morgonen. En av dem frågade: »Men var är din hustru? Varför är hon inte här?« »Hon dog för tre år sedan. Hon var konstkritiker på DN och hon förde in konst och litteratur i vårt gemensamma liv. Vi levde tillsammans i 60 år«, svarade jag.

»Nej, men så sorgligt.« Hon lyssnade – och förstod. Hon hämtade en stol, ställde den invid sängen, satte sig på stolen, såg på mig, tog min hand och kramade den. Jag behövde det. Hennes hand kändes så trygg, varm och mjuk.

Jag är kirurg och vet hur man opererar, men min djupa rädsla var förlamande. Det var inte jag som opererade – tvärtom. Det var jag som blev opererad, det var någon annan som höll sugslangen tätt intill min hjärna. Slaget när huvudet slog i gatstenen hade utplånat alla mina tankar och känslor för den timme då jag var medvetslös. Trots att operationen skulle genomföras av mycket kompetenta kirurger var jag rädd. Jag har mångårig yrkeserfarenhet av riskfylld, potentiellt invalidiserande och livsfarlig kirurgi – på andra.

Undersköterskans varma mjuka hand höll fortfarande min högra hand. Det värmde. »Tack för att du är så snäll.« Hon var som min barndoms Helga Ek, som öppnade dörren och tog hand om mig när jag kissat på mig. Båda uppfattade, förstod och hanterade min psykiska stress.

De tre undersköterskorna försvann ut genom dörren. Jag hörde dem gå bortåt i korridoren, men visste att de fanns där. Jag kunde kalla på deras vänliga, varma hjälp och omvårdnad.

Helga Ek lever inte längre. Hon dog på ett sjukhem för länge sedan. Hon och hennes namn blev för mig symboler för medmänniskan som erbjuder ett tveklöst, orubbligt starkt och stabilt stöd till de sjuka, stressade eller rädda.

Inlevelseförmåga och medkänsla skapar trygghet, livskvalitet och lugn. Det viktiga är att få leva i ett samhälle där vi tar hand om varandra, inte bara sjukvårdstekniskt och ekonomiskt utan i en samlevnad där vi ser varandra, tar den andras hand och signalerar förståelse, medkänsla och beredskap att stödja. Och att vi själva försöker stötta andra och erbjuda dem stöd och omvårdnad i livets skrämmande passager.

God sjukvård behöver insiktsfulla, kloka läkare och två parallella, överlappande yrkesroller, som kompletterar och avlastar varandra: dels noggranna, kunniga sjuksköterskor, med uppdrag att empatiskt genomföra ordinerade sjukvårdsåtgärder, dels inkännande, insiktsfulla och förstående »omvårdnadssköterskor«. Yrkesbeteckningen undersköterska är en gammal yrkestitel som felaktigt leder tanken till underordnad, underlägsen, underdånig, undermålig. Det bör i stället heta »omvårdnadssköterska«. Omvårdnadssköterskans särskilda uppdrag och ansvar ska vara den viktiga omvårdnaden och det känslomässiga stödet till den sjuka, rädda, stressade människan – ett sexårigt barn eller en 85-åring.

Den offentliga vården bör vara organiserad så att den ger en tydlig pedagogisk effekt. Att den synliggör skillnaden mellan egocentricitet (»What’s in it for me?«) och den empatiska samlevnadens engagemang även för andras välfärd och individuella stödbehov.

Hjälpen och stödet i offentlig sjukvård får då ett viktigt extra uppdrag, att vara ett föredöme för den goda samlevnaden i samhället. Det måste vara naturligt och självklart att vid behov stödja och hjälpa andra efter förmåga, att ta hand om varandra. Det kallas medmänsklighet och är en bristvara i konflikter eller krig, och även i alltför egocentriska sociala miljöer.