På spaning efter Billroth

Den sextioårige kirurgiprofessorn Theodor Billroth står i föreläsningssalen i Wien. Han har en gul operationsrock, och glasögonbandet hänger runt halsen. Han sträcker sig efter ett instrument och är precis i färd med att inleda ingreppet, en neurotomi på en patient med trigeminusneuralgi. Han tittar i fjärran med blicken, solitärt och upphöjt. 

Den branta föreläsningssalen är full av studenter och åhörare. Runt operationsbordet står flera assistenter (i rangordning!) – de enda i rummet som inte är fokuserade på den store kirurgen är de läkare som söver patienten med en kombination av eter, alkohol och kloroform. Inga kvinnliga studenter syns på bilden. Detta är ingen tillfällighet: den habsburgska monarkin var ganska sen att ge kvinnor möjlighet till högre utbildning. Den första kvinnliga läkaren i Österrike var Rosa Kerschbaumer, godkänd av självaste kejsar Frans Josef år 1890 (ett år efter målningen), och först 1893 fick kvinnor studera medicin i Wien [1].  Theodor Billroth hade själv tre döttrar, men intog trots detta en konservativ hållning [1]. 

Målningen heter »Der Billroth’sche Hörsaal im Wiener Allgemeinen Krankenhaus«, utförd av konstnären Adalbert Seiligmann (1862–1945) omkring 1889. Området med det gamla sjukhuset i Wien finns kvar och är omvandlat till ett stort universitetscampus, och jag ger mig dit på vandring. Kan föreläsningssalen finnas kvar? 

Konstnären Seiligmann sitter själv som åhörare längst ut till höger på första raden ovanför, upptagen med sina anteckningar [2]. Flera av Billroths lärjungar är med på målningen [2]. Anton Eiselberg (1860–1939), Billroths favoritstudent och senare professor i kirurgi i Wien, ses till vänster om Billroth där han tvättar operationsområdet med jodoform. Josef von Winter (1857–1916) står på en pall och håller patientens huvud. Han var förutom läkare också poet och kompositör och blev nära vän till tonsättaren Gustav Mahler. Leopold Ritter von Dittel (1861–1940), senare gynekolog i Wien, står med ryggen mot åskådaren bredvid Josef von Winter och har kloroformflaskan i en rem runt halsen.  Alphons von Rosthorn (1857–1909), som står upp i första raden ovanför, blev sedermera professor i gynekologi och ver också aktiv i musikkretsarna i Wien, gift med operaprimadonnan Helene Wiet (1871–1939).

Theodor Billroth (1829–1894) var en framstående kirurg och vetenskapsman – förutom att grundlägga bukkirurgin befrämjade han Joseph Listers aseptik, histologisk diagnostik och medicinsk statistik. Han bil-dade en omfattande skola med flera lärjungar, och om man vill kan man också härleda toraxkirurgin från Billroth: de första torakotomierna genomfördes av Ferdinand Sauerbruch (1875–1951), som var elev till Jan Mikulicz-Radecki (1850–1905), som i sin tur var elev hos Billroth. 

Theodor Billroth var också mycket musikbegåvad och hade själv önskat sig en framtid som musiker. »Medicinen är mitt äktenskap, musiken min älskarinna«, lär han ha formulerat [3].

Johannes Brahms (1833–1897) och Theodor Billroth träffades 1867 och var under de följande 25 åren mycket nära vänner i Wien, en vänskap som förmörkades på slutet [3]. Billroth var en fullblodsmusiker, han var en lysande pianist och spelade också viola i stråkkvartett. Johannes Brahms, notoriskt självkritisk, uppskattade vännens synpunkter på hans kompositioner, och Billroths råd träffade precis rätt – ärliga och uppskattande utan att vara inställsamma. Vid ett tillfälle 1877 skickade Billroth sin assistent Mikulicz till Brahms för att hämta noterna till dennes andra symfoni, i arrangemang för fyrhändigt piano, och dagen efter ställdes mottagningar och operationer in och de båda kirurgerna spelade igenom den nya symfonin i närvaro av Brahms [4]! 

Johannes Brahms musik tillhör den stora tyska romantiska traditionen, och även om han själv hade ett stort Beethovenkomplex är hans musik helt självständig, högoktanig, aldrig insmickrande och beroendeframkallande. Brahms musik växer bara i kraft med tiden och kan bli en omistlig följeslagare för den som vill lyssna.

Men tillbaka till målningen! Jag ger mig ut på vandring i campusområdet i Wien, präglat av låga sjukhusbyggnader av 1800-talskaraktär, studenter, parkområden och några kaféer. Och minsann – jag ser efter hand en lite högre byggnad med de karakteristiska långsmala fönstren synliga utifrån – kan det vara rätt? Jag smyger mig in, en föreläsning pågår – men det kan inte vara någon tvekan, detta måste vara platsen. Tyvärr svårt att undersöka nu, men jag får möjlighet att återvända när salen är ledig och tar med mig en kamrat som är fotograf. 

Detta är föreläsningssalen där scenen utspelades. Vi kan identifiera målarens plats, och det ungefärliga perspektivet. Inga minnesplakat på platsen. När jag entusiastiskt visar målningen för en psykologiprofessor, som ska hålla föreläsning, och pekar – detta är faktiskt platsen –  kan han inte verka mer ointresserad. Det är lätt att bli hemmablind. 

Euforisk över att ha hittat platsen besöker jag Brahmsstatyn utanför Musikverein på hemväg för att visa min respekt. Det är osedvanligt nördigt, det är egentligen helt oväsentligt och gör ingenting för mänsklighetens framåtskridande, men jag blir så glad över att ha varit i samma sal som Billroth och att 135 år senare ha hälsat på hans gamle vän, vars musik står mig så nära. 

Vad tyckte Billroth själv om målningen? Han var inte helt nöjd, och framförde det till konstnären Seligmann, som blev illa berörd. Han mildrade då kritiken: »Jag framförde att han gjort samma misstag som Rafael i ’Branden i Borgo’ och Kaulbach i ’Reformationens tidsålder’« [5]. 

Om man ser på dessa målningar blir det uppenbart att Billroth stördes av att han likt påven respektive Luther var placerad i bakgrunden och att förgrunden tog så mycket av uppmärksamheten.  Det måste man nog säga var egocentriskt av den store kirurgen – jag tycker det är svårt att se annat än att Billroth i Seiligmanns målning liksom klivit ned från Olympen för att tala till folket. Ett mer smickrande porträtt är svårt att föreställa sig.