Anthony Fauci berättar sin historia

Anthony Fauci är en levande legend inom infektionsmedicin, immunologi och folkhälsa. Under 38 år (1984–2022) var han chef för National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID) i USA. På NIAID, som är en del av National Institutes of Health (NIH), görs grund- och klinisk forskning samtidigt som man bedriver högspecialiserad klinisk vård. Som chef för NIAID har Fauci varit rådgivare till sju (!) amerikanska presidenter.

I självbiografin »On call« beskriver han sin uppväxt i Brooklyn, som son till italienska invandrare, och hur han började sin karriär som läkare i New York och sedan flyttade till NIAID för att kombinera forskning och kliniskt arbete. Till en början forskade han om vaskulitsjukdomar, men när det 1981 kom rapporter om lunginfektioner med Pneumocystis jirovecii hos män som har sex med män, valde han att forska om den sjukdom som senare identifierades som aids. Boken beskriver hans arbete med hiv/aids-epidemin, men även andra epidemier såsom ebola, influensa, zika och självklart covid-19. Många minns nog hur dr Fauci stod bredvid Donald Trump på presskonferenser under covid-19-pandemins början. I boken beskriver Fauci hur svårt det var att hantera de ovetenskapliga saker som Trump uttryckte (bland annat om blekningsmedel och klorokinfosfat). Han ger i boken en intressant inblick i hur det var att arbeta under olika presidentadministrationer och berättar att hans riktmärke alltid har varit att rekommendera det som är bäst för folkhälsan.

Faucis intellektuella förmåga och arbetskapacitet (i boken beskrivs hur mycket han arbetade och hur lite sömn han ofta fick) gjorde att han kunde kombinera framgångsrikt arbete som forskare, kliniker, ledare, administratör och kommunikatör. Återkommande beskriver han vikten av långsiktigt strategiskt tänkande för att uppnå sina mål. Hans förmåga att kommunicera komplexa kliniska problem till allmänheten och politiker gjorde att han fick stora möjligheter att påverka vetenskapliga och kliniska program och budgetfrågor. I de delar av boken som berör hiv/aids-epidemin visar han också vikten av att kunna förankra och samarbete med olika intressegrupper, inklusive patienter och politiker. Det är intressant att läsa om hur han valde att bemöta och samarbeta med kritiska patient- och intresseorganisationer under 80- och 90-talets hiv/aids-epidemi, trots att dessa grupper ofta var negativt inställda till exempelvis hur kliniska prövningar gjordes och hur läkemedel godkändes. I boken beskriver han också arbetet med att ta fram PEPFAR-programmet, som förhindrat 25 miljoner dödsfall i hiv och som nu hotats under Trump-administrationen.

Vad boken saknar är en djupare reflektion över både positiva och negativa konsekvenser av USA:s roll för folkhälsa i världen samt hur andra länder bidragit till att bekämpa epidemier. Jag hade också önskat en större kritisk reflektion över vissa av de interventioner som gjordes i USA under covid-19-pandemin, såsom nedstängningar av skolor och vilka folkhälsoeffekter detta får.

Genomgående i boken framhåller Fauci att hans huvudidentitet är läkare. Han visar vikten av att som ledare och chef också fortsätta att vara kliniskt aktiv och kontinuerligt delta i kliniskt arbete. Detta är en lärdom för svensk klinisk, forskning- och folkhälsoverksamhet, där administrativ kompetens ibland går före både klinisk och vetenskaplig ämneskompetens vid tillsättning av chefer och ledare. Det är tydligt att NIAID:s framgång har varit beroende av dr Faucis stora trovärdighet och ämneskompetens tillsammans med ledarskaps- och kommunikationsegenskaper.

Boken innehåller lärdomar för alla som är intresserade av infektionssjukdomar och folkhälsa, men även för dem som vill läsa om och få exempel på vikten av att kombinera strategiskt ledarskap med fortsatt klinisk förankring.